Slutet närmar sig - dags att börja om

Ja, slutet börjar närma sig. Igen. Hur många gånger jag läst mig genom manuset kan jag bara gissa.

Och det är då det blir svårt att släppa taget. Med Karin boyes ord:

Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
                                och vilja falla.

Kända rader ur en av hennes mest kända dikter, Ja visst gör det ont ur För trädets skull (1935). Och på dagens datum 1941, sent på kvällen, gick hon ut i mörkret och kylan, tog en överdos sömntabletter och hittades död bakom en stor sten dagen därpå den 24 april.

Men knoppen som ängslades, droppen som var så rädd, fann till sist modet och tilliten i att bara vara. Och det är nog där jag måste låta min text befinna sig också. I ett tillstånd av tillit och trygghet som bara jag kan ge texten genom de ord jag låter befrukta den med.

Så nu börjar slutet närma sig och jag hoppas jag då har modet att släppa taget om texten och se den för vad den är - en självständig individ som jag förhoppningsvis gett en bra uppfostran och ingjutit självförtroende och kärlek i. Stark att låta orden tala utan att darra på rösten.

Och om slutet börjar närma sig på ett håll så håller ju någonting nytt och spännande på att ta sin början någon annanstans! Ett kapitel är nästan klart i det nya manuset. Under några sömnlösa timmar i natt hade jag gott om tid att låta planerna växa åt alla håll och kanter för Solveig och hennes berättelse. Jag vet nu exakt när hennes andra död skall inträffa - stunden då även hon släpper taget och faller. Problemet är att den stunden inte har inträffat ännu och Solveig har redan varit död i mer än 70 år.

Men det är sådana frågor jag hoppas kunna svara på med mina ord.

Ord som skall våga stanna och våga falla!