Om Tvivlet var på besök i går så kom Självförtroendet på oväntat besök idag.
Och allt tack vara min lilla bläckstråleskrivare som långsamt och mödosamt rad för rad gav mitt manus ett annat liv än i datorn. För när jag sedan satt där med pappersbunten i mina händer och började läsa så fastnade jag i berättelsen, drogs in och ville läsa mer. Blev nyfiken på resten. Såg orden. Läste orden med den där känslan av att någon annan än jag skrivit dem.
Att ord skrivna på papper känns annorlunda än punkter och prickar på en skärm är ju inget nytt och något jag ofta hänför till när någon frågar om jag läser e-böcker. Jag tycker om papper. Tycker om att se orden rada upp sig i en dimension ingen datorskärm kan ge. Och allra bäst är ju om trycket och pappret är av sådan kvalitet att det med fingrarna går att känna orden där de bildar små fördjupningar i pappret. Det kan kallas lycka! Fast sådana böcker trycks knappast längre, ingen typograf sätter en textsida med typer av bly för att sedan skickas ned till tryckeriet.
Så nu har Tvivlet alltså gett vika och jag läser mitt manus med nya ögon och minns att jag upplevt exakt samma situation förut. Men snål som jag är med bläckpatroner och papper så struntar jag ofta i utskrifterna och sitter framför datorn med gamnacke och läser. Och kommer väl att göra så fler gånger. Men kanske jag kan minnas den här stunden då och offra några kronor på bläck och papper för att mota bort Tvivlet och tankarna på att texten inte är en riktig text.
Så nu ska jag läsa manuset i pappersform igen och försöka läsa som om det vore en bok jag lånat på biblioteket. En bok jag blivit tipsad om av en trevlig bibliotekarie med orden "det här är en debutant som vi säkert får läsa mer av i framtiden".
Och Tvivlet viskar inte längre i mitt öra.
Hurra!!!
SvaraRadera