En dag av törst

Att helt oförberedd snubbla in i ett gammalt minne kan vara välkommet men också ett bråddjupt hål av svartaste mörker. Kanske vill jag inte kännas vid vissa minnen, andra tar mig med till en sommardag med smultron uppträdda på strån och åter andra lämnar mig vid en avgrund.


Minnen. Längtan. Drömmar.


Törst.


Solveig känner en törst som hon inte vet hur hon skall släcka. Hon läser ofta ur Karin Boyes samling Härdarna från 1927 där dikten I rörelse finns med. Och raden "Den bästa dagen är en dag av törst" kan hon inte riktigt förstå. Själv vill hon inte känna törsten som river och hotar att spränga hennes inre. Hon vill släcka törsten men vet inte hur eller med vad.


Minnen. Längtan. Drömmar.


Något som drar och lockar. Något som stöter ifrån och bort. Och så står hon där vid avgrunden framför ett minne. Hon skulle kunna backa. Hon skulle kunna stå kvar och balansera på randen till stupet. Hon skulle kunna luta sig framåt och låta sin kropp falla ned i minnet.

Jag skriver just nu ett kapitel om Solveigs törst och vet ännu inte hur hon kommer att hantera sina minnen. Vad hon kommer att göra med sin längtan. Var hennes drömmar kommer att föra henne. Vad som till sist kanske lyckas släcka hennes törst. Eller förblir hon törstig?

Jag försöker finna rätt ord att släcka Solveigs törst med. Kanske är det havet? Kanske begär hon bara vågorna att dricka av? Eller är det den daggvåta mossan under eken? Trädgårdens sura körsbär eller krusbärsbuskarna bakom ladugården? Gulmårans vemod? Pojken hon mötte i handelsboden?

Eller bär hon på en hemlighet som inte är min att avslöja?