Vi är på andra sidan Sommarsolståndet och året har redan börjat sin resa mot mörkret. Evigheten i årstiderna och det oundvikliga vemodet inför varje årstid som passerar men också längtan efter det som kommer. Jag har alltid älskat hösten och alla mina manus har på något vis utspelat sig under hösten eller haft starka kopplingar till den.
När jag var ute i motionsspåret för någon vecka sedan drog ett doftstråk från gulmåra förbi och jag tänkte på Solveig och hur mycket hon älskar just den doften. Honungssöt sommar. Men också något av förruttnelse och förgänglighet.
Något helt nytt kapitel i romanen har det inte blivit. Sommar innebär många och svåra frestelser för mitt skrivande, alltid finns något att göra utomhus som drar mig från skrivbordet som dessutom blivit täckt av allsköns småsaker och papper så datorn knappt får plats.
Men jag har börjat skissa på ett kapitel där Solveig beskriver sin familj. En familj som i sommartid äter bärkräm till efterrätt med gräddmjölk till. En familj där mörkret ruvar bakom gula träfasader. En familj som inte lyckas behålla lyckan. En helt vanlig familj.
Just nu läser jag noveller av David Means, Blandade bränder i översättning av Andreas Vesterlund och utgiven av Bakhåll 2012. Och jag vill inte fortsätta läsa novellerna för jag vet att de kommer att sluta illa. Och just därför kan jag absolut inte sluta. Våldet som inte viker undan för någons smärta. Mörkret som inte går att gömma sig i. Nattluftens fukt i en järnvägstunnel.
Läsning som är plågsam och obehaglig och alldeles omöjlig att lägga ifrån sig. Ord som inspirerar och manar mig framåt. Ord som inte viker undan eller låter sig strykas medhårs. Ord som letar sig in till Solveigs värld där gulmåran förgäves försöker betvinga skuggorna som drar in genom vita spetsgardiner.
Tack för dessa lästips!
SvaraRaderaDock läser jag nu "Svenskarna och deras fäder", och vill först bli färdig med den.