Påfåglar

Den förra texten, Gulmåra och svinborst, visade sig bli ett kapitel i manuset om Solveig. Trots att kapitlet inte är så omfångsrikt när det gäller antalet ord så har jag förstått att texten lämnar många frågor. Själv undrade jag lite över varför Solveig inte tycker om påfåglarna som hennes pappa håller i trädgården och här har hon nu berättat för mig om en händelse för många år sedan, sommaren 1943. Men fler frågor finns att besvara och nya skapas. Vems är dagboken som hon hittade och läste hon i den? Kapitlet är inte färdigt ännu, Solveig har nämligen lite mer att berätta för mig.


Om det inte hade varit för påfåglarna kanske hon aldrig hade hittat dagboken. Men dörrarna in till den mörka hallen stod öppna och två av tupparna hade gått in och ställt sig med uppslagna stjärtfjädrar framför golvspegeln. Med korgen i ena handen och en trave linneservetter i den andra snubblade hon nästan över den närmsta fågeln som väste och vände sig mot henne. Stjärtfjädrarna darrade och hon kunde inte släppa den hypnotiska mängden av ögonliknande fläckar med blicken. Korgen var full med tomma flaskor och hennes mor skulle hitta en vass skärva under en byrå sommaren efter när de bonade golvet. Matilda skulle lägga skärvan i sitt syskrin under rullarna med sytråd och stoppgarn och låta fingrarna försiktigt treva över de vassa kanterna när hon satt med sin sömnad om aftonen - alltid med ansiktet vänt mot fönstret så kyrkan syntes bakom parkens träd.

Bara två flaskor klarade sig. Resten exploderade mot de hårda och blankbonade stenarna och hon kände hur det skvätte glasdamm och splitter mot de bara benen. Servetterna lyckades hon lägga ifrån sig på bordet bredvid spegeln innan hon började backa, fortfarande fast i alla ögonen. Den andra fågeln rörde sig med ryckiga steg och ställde sig framför Solveig. Alla ögonen vibrerade, sög sig fast i henne, tvingade fram mörkret. Hon försökte vända sig om men snubblade när hon inte kunde släppa ögonen med blicken och ramlade baklänges.

Fjädrarnas feta doft. Näbbarna. Sporrarna som grävde sig in, som letade efter köttet. De var över henne och de var överallt. Hon kunde inte höra om hon skrek. Vingarna slog runtomkring henne. Från taket svängde lampkronan sakta i vinddraget från de öppna dörrarna som borde varit stängda. Som alltid skulle vara stängda.

Så klev den ena fågeln av henne. Hon såg hur den gick mot ljuset där ute, hur den tycktes stå stilla ett ögonblick innan den försvann. Och som om den kvarvarande fågeln tröttnat klev också den av hennes kropp och gick ut, lämnade henne på golvet med några blodfläckar på klänningslivet och en rispa på kinden. Hon hade skurit sig i handflatan och det sved när hon slickade på såret - rös när hon kände järnsmaken i munnen.


Hon tog sig upp. Måste ta sig upp.