Häromdagen när jag var ute i motionsspåret för att springa min mil drog ett okänt doftstråk förbi. Lite kryddigt, sött och somrigt. Men hur jag än letade bland mina olfaktoriska minnen kunde jag inte förstå vad det var för växt som doftade så. Den kom i stråk, försvann, dök upp igen efter någon kilometer för att åter försvinna. Jag föreställde mig en ovanlig och exotisk blomma som jag aldrig tidigare sett, tills jag tittade åt sidan och såg kaprifolen blomma vid mina fötter och insåg att jag visst mindes doften av kaprifol. Men just den här doften är inget jag minns från min barndom och kanske är det därför jag inte kunde härleda den direkt.
För Solveig, huvudkaraktären i mitt nya manus för er som inte lärt känna henne än, är det gulmåra som doften framför andra frambringar minnen från somrarna i hennes liv. Och så även för mig. Gulmåra tar mig med till barndomens somrar, promenader längs med den grusdammiga vägen ut till åkerfälten, smultron i dikesrenen och luften så het att den dallrade på andra sidan ån.
Men om man inte vet hur gulmåra doftar? Om man vuxit upp i en storstad och aldrig tillbringat någon sommar i närheten av en kohage där gulmåran trivs? Och hur är det med de som aldrig åkt tunnelbana i Stockholm, hur beskriver jag den doften för dem?
Detta funderade jag över under morgonens löprunda; hur jag med ord ska lyckas fånga något så ömtåligt och samtidigt starkt som ett doftminne.
Just nu skriver jag på ett kapitel där vi faktiskt kommer Solveigs hemlighet lite närmre. Hon har inte berättat allt för mig och jag vet ännu inte om hon har ett så stort förtroende för mig att hon kommer att göra det. Och kanske sviker jag henne om jag låter er få veta? Jag kan i alla fall berätta att hennes hemlighet inte är så otäck som jag först anade. Dock kommer hela hennes familj att gå i bitar om de får reda på den.
Huruvida Solveig hinner berätta för sin syster innan det är försent återstår att se. Kanske uppenbarar sig den lösningen under nästa löprunda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar