1-års jubileum!

Ett år idag sedan jag postade första inlägget på bloggen. Ett år som gått fort och bjudit på stora förändringar i mitt liv, funderingar kring mitt skrivande, drömmar om debuten och sömnlösa nätter.


Så mycket som hänt och ändå känns det som jag står stilla och trampar vatten.


Men när jag summerar året så har jag faktiskt hunnit med 48 inlägg, nästan 1 i veckan! Och ni som hittar hit blir fler och fler, rekordinlägget har haft över 1000 besökare. Jag har skrivit om mina 3 namnsdagar, den långa väntan på lektörsutlåtandet, det stora Tvivlet som då och då står bakom mig och viskar fula ord och jag har delat med mig av dagliga funderingar kopplade till skrivandet.


Och så har vi ju Solveig! Huvudpersonen i mitt pågående skrivprojekt; ett manus som i dagsläget hunnit växa till 20 sidor. En lång väg kvar med andra ord men jag vet att vi kommer att klara det, Solveig och jag.


Fast, svårt är det allt ibland. Som det här med berättelsens ton. Ett återkommande problem som jag flera gånger får tvinga mig att skriva mig igenom och fram till för annars skulle jag stanna efter kanske precis de där första 20 sidorna. I förrgår var jag på en konsert och lyssnade till Sophie Zelmani ackompanjerad av piano och stråkar och det var så vackert och gripande och jag funderade mycket över att hitta rätt toner när jag satt där. Att hitta fram till just den rätta tonen som ska hålla manuset igenom och inte kännas falsk eller överspelad.


Kanske har jag redan hittat fram till den rätta tonen. Kanske behöver jag bara lyssna till Solveig för att veta att jag inte spelar falskt. Kanske finns tonen i trädgården där påfåglarna går och Solveig plockar en bukett med gulmåra?


Jag fortsätter helt enkelt att lyssna!