Sakta och ännu ganska osäkert växer manuset. Några kapitel är helt klara i nuvarande version, andra består än så länge av korta anteckningar som senare skall fyllas ut. Jag vet precis hur jag vill att romanen skall se ut i färdigt skick men vägen dit verkar ta mig på okända avvägar och lura in mig på små stigar jag inte känner till.
Vissa stigar leder fram till en glänta med en klar skogstjärn kantad med fuktigt starrgräs. Andra åter lämnar mig i en mörk och dyster svacka i en granskog där marken är torr och ofruktsam. Att välja rätt väg är i det här läget inte alltid helt rätt, för romanen behöver ju både ljus och mörker.
Solveig ska snart konfirmeras. Det är pingst 1943 och hon har några månader kvar av sitt liv. Jag vet också vad hon kommer att göra den sista lördagen hon lever. Nu ska orden hitta fram och forma dessa viktiga dagar och händelser i hennes liv.
Jag inväntar dessutom fortfarande svar från de flesta av de förlag som jag postat manuset till. Det känns som om jag befinner mig i blivande författares Limbo; ett evigt tillstånd av orolig väntan på beskedet om ett antagande.
Men hur det nu går med mitt förra manus så befinner jag mig numera i mitt nya. Efter en viss tid så är det som om jag lämnar texten jag arbetat tillsammans med under flera år och istället flyttar in i den nya texten. Som ett djur som stöter bort sin avkomma så den tvingas stå på egna ben.
Idag hoppas jag kunna färdigställa ett kapitel jag påbörjade igår, ett av sju mindre kapitel som tillsammans bildar en helhet och ger en familjs bild av sin gemensamma förlust.
Ty allt skall de förlora!
"Ty allt skall de förlora!"
SvaraRaderaDu är en mästare på slutrader, Magnus!!!