Ordlöst skrivande

Eller kanske inte ordlöst, men ännu bara formuleringar i mitt huvud. De sista veckorna har jag haft svårt att få ur mig någonting. Precis när jag bestämt mig för att jag visst hade släppt taget om mitt förra manus och skulle lägga allt fokus på det nya så tappade jag styrfart igen. Och utan styrfart så går det väldigt vingligt. Men trots den låga hastigheten så rör sig ändå berättelsen framåt.

Ofta får jag en idé när jag inte alls är beredd på den. Kanske är det så för alla oss människor förresten. När vi kopplar av släpper kraven på produktivitet. Så när jag sitter där med morgonkaffet och vår äldsta katt i knät (hon heter förresten Solveig!) och tittar ut över åkerfälten om vädret tillåter och annars över bokhyllorna inomhus så säger plötsligt Solveig någonting (inte katten alltså) och jag vet inte vad jag ska svara, morgontrött och oförberedd som jag är. Ibland ligger papper och penna inom räckhåll, om inte gäller det att skapa en minnesbild så stark att jag senare kan plocka fram den igen och omforma den av ord. Och just sådana scener, födda ur ett ögonblicks avskalad ouppmärksamhet, brukar bli väldigt laddade senare i texten.

Just en sådan minnesbild fick jag härom morgonen med Solveig i knät och en halvt urdrucken kopp kaffe på bordet bredvid. En bild av hur Solveigs pappa lägger undan sin döda dotters konfirmationspresent han köpt till henne några månader tidigare. En ring av tunt guld med en liten vitemaljerad tusensköna. Han finner ringen några veckor efter begravningen på ett ställe som väcker oro och skuld. Han hade letat efter ringen, hela familjen hade letat utan att finna den, och nu har de begravt Solveig utan ringen. Vad gör man med en sådan upptäckt? Kommer han att berätta för sin fru och för sina barn att han hittat ringen - och framförallt var han hittade den - eller behåller han ringen och gömmer den där hans andra hemligheter redan vilar?

Just nu står han vid sitt skrivbord och snurrar långsamt ringen mellan sina fingrar. Tvekar mellan lönnfacket i den svarta klaffbyrån eller hustruns varma och kupade hand.

En liten tusensköna som aldrig kommer att blomma på Solveigs finger mer.