I går kväll satt jag framför ett öppet fönster i mitt skrivrum och skrev visitkort på min nyligen inköpta skrivmaskin, en spänstig, svart skönhet som lämnade fabriken i Tyskland någon gång på 1930-talet kanske. Utanför fönstret vajade hängpilen sakta i kvällsbrisen och några fåglar lekte bland de spetsiga löven. Knattret från skrivmaskinen svävade ut över trädgården och en av katterna tittade då och då till mig, som för att se att jag arbetade ordentligt och inte bara satt och skymningsdrömde.
Hur många visitkort hinner man skriva på en timme? 28 stycken hinner jag med, med lite drömmerier emellanåt när katten tittar bort…
Darrande, heta sommarveckor passerar och jag funderar mycket över Daniel och det som är hans månad, November. Så långt bort hans snömoddiga och disiga gator känns, så avlägset hans mörka Stockholm står i kontrast mot mitt Österlens ljus som aldrig tycks vilja falna. Långa kvällar där tankarna får vandra fritt, sköna skymningstimmar där armen sträcker ut sig och på måfå låter en bok hamna i knäet - i går kväll blev det Boye som tycktes skimra ännu mer sällsamt i sällskap av hängpilens viskande bladverk.
En sällsam tid där skuggorna är lika varma som ljuset.
Jag undrar vad Daniel gör just nu, han som inte badar eller solar. Tar han kanske en cykeltur ut på landet eller sitter han hemma i sin lägenhet och läser tills mörkret sänker sig och han vågar sig ut? Gömmer han sina hemligheter ännu längre in när ljuset hotar att gräva fram det förflutna? Ljuset som hotar att dra fram sommaren då smultronen var sötare än någonsin, cykelturerna i kvällningen oändliga och badvattnet mjukt mot kropparna.
Sommaren är inte till för alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar