Jag önskar det vore så lätt just nu, att bara köra igång och skriva på mitt nya manus. Men frågorna från förra veckan har inte fått några bra svar. Jag tvekar inför att börja skriva, hittar inte fram, hör inte någon tydlig röst som vill säga mig något. Clara som skall berätta sin historia för mig är inte vem som helst och hennes bakgrund ställer till problem för mig. Hennes bakgrund är mycket viktig för berättelsen men också problematisk för mig och när jag funderar över om jag kan bortse från den så inser jag att berättelsen inte fungerar då.
Men efter att ha diskuterat mina farhågor med min första och närmaste läsare och kritiker så kan problemet vara löst. Claras bakgrund går inte att ändra men hennes framtid gör det! Et voilà, rösten börjar viska till mig, bilderna blir allt tydligare och skuggorna ger vika. Framtiden kan jag ändra på, omskapa så den passar både Clara och mig. Clara, färdiga, gå alltså!
I morse när jag drack kaffe i trädgården framför lavendelkullen upplevde jag en sådan tomhet och saknad efter att befinna mig mitt i skrivandet. Att befinna mig mellan två berättelser är både spännande men också tomt, ensamt och otäckt. Jag funderar hit och dit över möjligheter, försöker hålla skräcken över att orden är slut på avstånd, undrar om min fantasi räcker till för ännu en berättelse. Då, med kaffet i koppen och två katter som jagade i gräset, kände jag mig inte så säker på att dagen skulle vara min förtrogna. Nu när jag hunnit att fundera, uträttat ärenden inne i stan (jag lyckades faktiskt hitta färgband till mina skrivmaskiner!) och ätit lunch så har allt förändrats.
Clara och jag är redo för en livslång vänskap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar