Runt mig faller fältens korn för skördemaskinernas vassa knivar. I år tidigt på grund av torkan och värmen som aldrig tycks vilja släppa taget. Gula stubbåkrar där nyss vete och korn drog sig upp mot himlens moln. De försökte växa sig starka och fylliga trots bristen på regn och svala nätter.
I romanen om Solveig, den jag arbetat på det senaste året, innebär skördetiden både slutet men också början för Solveig och hennes familj. Då, hösten 1943, när Solveig var med vid skörden visade almanackan på September, så gott som två månader senare än årets skördetid. September, en tid att fylla förråden inför vinterns tystnad och ensamhet, en tid då många upplever en rädsla inför mörkret som drar sig allt närmare. Jag har alltid älskat hösten, redan som liten fann jag något lockande hos de klara septemberdagarna med hög och frisk luft och trädens smärtsamt vackra blod som rann ur löven omkring mig. September, bara namnet ger mig gåshud.
Men än är det Juli och här på Österlen är snart fälten skördade. Hur årets September kommer att bli kan jag bara drömma om. 1943 stod världen i lågor och Solveig hade som nykonfirmerad tagit de första kliven in i vuxenlivet. Hennes far gick säkert runt sina ägor och kände på sädesaxen, bedömde den lämpligaste tiden för skörden att ta sin början. Inte kunde någon av dem veta att en hög med halm skulle förändra tidens flöde och riktning den hösten.
En liten hög med halm…
Du kan konsten att få en att längta av fortsättningen!
SvaraRadera