Ickeskrivandets fasor

Att skriva är en process som innebär många frågor som för mig är svåra att besvara. Bara en sådan fråga som: varför skriver du? kan få mig att helt gå i baklås. Att skriva innebär många plågsamma timmar framför texten där tvivel och vånda blandas med jubel och frid. Att skriva är att leva.

Att inte skriva är ju också att leva, det har jag vid det här laget insett. Och ändå skriker hela min existens efter ordens läkande kraft när jag nu i flera veckor inte skrivit mer än några blogginlägg och några korta texter till instagramkontots bilder på böcker, katter och fikabröd.

Innan jag började skriva med målet att bli utgiven saknade jag inte skrivandet. Jag läste mycket och tyckte om ord, berättelser, inre bilder och allt det som kommer med en bra text. Men motsatsen - ickeskrivandet - var något okänt för mig tills jag började på det som skulle bli mitt första avslutade manus för åtta år sedan.

Någon vecka efter ett avslutat manus är det bara skönt att gå omkring och njuta av att texten är klar. Någon vecka till kan jag unna mig att flyta runt, läsa vad som faller mig in, i själen så smått börja dra i trådar jag inte vågat börja dra i så länge jag hållit på med en annan text. Men sedan, efter två eller tre veckor, börjar det krypa i mig. Och efter sex manus har jag alltid påbörjat något nytt så dags.

Men inte nu.

Jag försöker trösta mig med (och vilken himmelsk tröst det är!) att mitt manus är antaget och att debutromanens födelse närmar sig för varje sekund som jag tvingas uppleva mitt ickeskrivande liv. Efter antagandet i april har jag slutfört mitt senaste manus - det om Solveig för er som brukar läsa mina inlägg - och nu inväntar det en andra genomläsning och omarbetning. Men innan jag är klar med manuset till debutromanen kommer jag inte vidare, sitter fast och vågar inte gå in i något nytt. Jag började med ett gammalt manusutkast där huvudpersonen heter Clara, men kunde inte ta mig in i berättelsen. Clara och jag får invänta Daniel och därefter Solveig innan det är vår tur.

Och jag tror att det är någonstans här jag förstår att jag kanske måste låta mina karaktärer få lite egentid utan att jag är med och rotar i allt de gör och tänker innan det är dags för mig igen. Att Daniel måste ut i världen innan jag kan ladda mitt skrivande med nya ord och nya karaktärer. Att Daniel får möta nya läsare som låter honom resa vidare och ta plats i livets berättelse.

Jag tror att det är så och det gör nog mitt tillstånd lite lättare att utstå.

Men ändå är ickeskrivandet vidrigt ensamt och plågsamt ordlöst att genomleva!