Ja, så kändes det när jag besökte Göteborg i två dagar. Min hemstad från 1992 till 2000 och där mina steg ännu ekar mellan husfasaderna.
Nu var det inte första gången jag återvände sedan flytten för arton år sedan, men varje gång jag besöker Göteborg händer något i mig. Något med det förflutnas minnesbilder som lägger sig som ett filter över nutid och även framtid och skapar någon slags ny verklighet. Jag känner igen platser, hus, gator och till och med träd, men jag ser dem genom en dimma - tunn och flyktig låter den mig ana det förflutna och döljer lite av nuet.
Jag hann flanera ordentligt i det septembersoliga Göteborg. Linnéstaden, Slottsskogen, Långgatorna, Vasastaden och i den ljuvliga Trädgårdsföreningens grönska. Tvåans spårvagn från Valand genom mina gamla kvarter med avstigning på Olivedalsgatan och lunch vid Sveaplan. Majorna hann jag inte med och inte heller Odinsgatan där jag bodde större delen av mina göteborgsår.
Och releasefest på Göteborgs litteraturhus i onsdags kväll. Johan Nilssons Göteborgs schamaner (Thorén & Lindskog) som utspelas i just Göteborg. Torsdagen började med inspirerande frukostföredrag, också på Litteraturhuset, med Ingrid Elam. Hon och Jerker Virdborg har sammanställt Svenska noveller från Almqvist till Stoor (Bonnier), ett mastodontverk med 90 noveller och hon berättade om novellens historia, problemen med urvalet och tipsade om bortglömda pärlor.
Och hela tiden gick jag jämsides med 1990-talet. Drack kaffe, åkte spårvagn, läste, flanerade, åt och sov tillsammans med 1990-talet.
Men nu är jag tillbaka igen.
Förutom i litteraturen, där är jag alltid någon annanstans...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar