I förra inlägget skrev jag om hur jobbigt, rentav förödande, ickeskrivandet kan te sig. En författare som inte skriver går liksom inte ihop. Jag känner mig närapå arbetslös när jag inte arbetar med en text. Och igår när jag satt och läste en mycket bra bok infann sig en ny känsla:
Jag vill bara läsa mina egna ord. Den här boken räcker inte till.
Och inte för att boken var dålig på några sätt, tvärtom hade jag en skön lässtund med en av katterna i knät, stearinljuset tänt och benen upplagda i fåtöljen mittemot. Och som sagt en bra text mellan bokpärmarna. Men jag saknade något. Jag saknade mina egna ord.
Idag när jag har gått och funderat över stunden igår så har jag ömsom skämts och känt sorg. Skämts för att jag tror att min text är den enda som kan ge mig läsmättnad. Sorg över att ingen text kan inspirera mig och ta mig med bortom det jag drömmer om.
Men så (visserligen efter ett glas fransk vermouth och en chokladbiskvi nu på kvällen) förstår jag att det bara är Längtan som tagit sig in till min ordfattiga själ. Och på något vis gör det mig lugn. För jag vet att jag snart kommer att sitta med texten framför mig igen, med manuset som skall redigeras och korrekturläsas tills mina ögon inte vill se mina egna ord längre.
Och då kommer jag att längta efter någon annans ord att läsa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar