Mer än halva november har passerat och jag har knappt hunnit förstå att det är höst. Med ena handen i pepparkaksdegen och den andra om höstens sista ros vet jag inte längre vilken årstid jag befinner mig i. När det kalla regnet driver in mot fönstret och stearinljuset tycks darra till när mörkret knackar på vill jag bara blunda och minnas septembers ljuvlighet.
Och här i mörkret står jag också framför, eller snarare mitt i, ett vägskäl. Skall jag invänta manuset som förlaget nu läser eller ge mig hän åt nästa idé? Jag hade bestämt mig för att koncentrera mig på November har trettioen dagar, min debutroman i vardande, men jag saknar det dagliga skrivandet, saknar min hjärnas förmåga att tänka fram nya världar.
Samtidigt befinner jag mig i en mycket njutbar situation. Min debutroman utkommer i april, jag har ett till manus färdigt som jag tycker väldigt mycket om och nu går jag här och samlar mig inför nästa roman som jag vet kommer kräva mer av mig än jag kunnat ge tidigare. Och innan sista plåten med pepparkakor är uttagen ur ugnen så kanske jag sitter med första omarbetningen av manuset som förlaget har läst.
Jag tror jag vet vilken väg jag skall välja...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar