Jag har besökt Göteborg ganska många gånger sedan jag flyttade därifrån, men just det här besöket gav mig fler svar än jag hade frågor. Och kanske vet jag inte ens vad jag ville veta...
Något jag funderade mycket över var det märkliga i att promenera omkring i en känd miljö där allting samtidigt kändes främmande. Jag besökte två ställen jag bodde på och försökte leta i minnet efter exakt vilka fönster som tillhörde lägenheterna jag bodde i, men lyckades bara nästan nå fram. Och det var mer skrämmande än jag trodde. Jag gick hela tiden i skuggan av mig själv, försökte nå fram och lägga handen på min egen axel men jag slank hela tiden undan för mig själv.
Att besöka det förflutna. Att låta nutid möta dåtid. Att söka det som försvunnit för länge sedan. Att gå vilse i det välkända.
Och mitt i ett steg kom svaret på en fråga jag knappt vågat formulera - varför och hur skall jag närma mig nästa nya manus? Mitt i ett steg bara låg svaret framför mig på trottoaren.
Jag kunde se mig själv i dåtid försvinna bort och jag skyndade inte på stegen, lät min ryggtavla försvinna in bland skuggorna.
Jag vet vad jag ska skriva, och jag vet varför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar