Så har snart två veckor passerat sedan min debutroman lämnade tryckeriet. Två veckor med många intryck. Så här på andra sidan utgivningen ser mycket ut som innan, men somligt är sig inte riktigt likt.
Att signera min bok till exempel. En upplyftande erfarenhet, men också lite jantelag över det hela. Ska jag verkligen komma här och tro att jag är någon, en Författare som skrivit en Debutroman.
Och de allra första läsarkommentarerna börjar komma, även om de flesta säger att de väntar med att läsa November har trettioen dagar till en lugn och skön dag när de kan ägna sig åt boken utan att bli störda. Det känns fint tycker jag. Men om alla dröjer för länge och sedan inte säger något, vad ska jag tro då?
Två recensioner och tydligen en tredje på gång. Boken upplagd i instagramposter och andra sociala medier. Härom dagen såg jag min bok bland nyheterna på Akademibokhandeln. Boken börjar leva sitt eget liv, läsare och recensenter tycker och tolkar.
Blomsterbuketterna från releasefesten är överblommade sånär som på några enstaka som jag samlat i en ny vas. Chokladen är uppäten... Bubblet räcker några veckor till. Gratulationskorten ligger i en smärre driva på ett bord i skrivrummet.
Skrivrummet ja. Det är som om själva skrivrummet ändrat karaktär och nu kräver något annat av mig. Något större än innan. En uppföljare till debutromanen. Den fruktade Bok nummer två! Ännu kan jag lugna mig med att debutromanen är nyfödd och sprattlande. Men snart måste jag börja fundera på nästa bok. Duger den? Räcker den till? Vad tycker mitt förlag?
En ny rädsla som inte fanns här förut. Innan utgivningen var allt ett oskrivet blad som jag vågade fylla med vilka ord jag än ville. Nu tvekar jag. Rädd att misslyckas, rädd att gå åt fel håll och inte hitta tillbaka.
Kanske är det helt enkelt dags att börja skriva igen, utan att se framåt eller bakåt?
Att skriva nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar