En intensiv Bokmässa är över för i år, men kommer ju tillbaka lika punktligt som årets andra högtider. I skrivrummet råder lugn kväll med enstaka vattendropp mot fönsterblecket och svaga ljud från nedanvåningen.
Ja, mässan är över för i år. Väl hemkommen fortsatte jag arbetet med Solveig och tidigare än jag trott, och önskat, så blev jag klar med manuset. Nu kom det inte som en överraskning, jag har mest suttit och småpetat och vidgat texten på somliga ställen och flyttat om små saker, men det lämnade mig med en känsla av saknad. Igen. Det här med att lämna ett manus för att börja på något nytt är både spännande och otäckt.
Så många val som kan gå fel. Ska jag välja den ena eller den andra idén jag burit på? Ta upp ett gammalt manus eller börja på något nytt? Clara eller... han som ännu inte fått något namn? Dåtid eller nutid?
Jag försöker lugna mig och kanske till och med tillåta mig en tid av eftertänksamhet och tacksamhet över att texten är inlämnad till förlaget innan jag börjar på något nytt. Men det går sådär.
Nu trängs orden där inne och längtar ut. Vill lära känna Clara och tiden hon lever i, hennes drömmar och hennes livsval. Hon ångrar så mycket i sitt liv och jag hoppas jag kan ge henne lite ro till sist. Jag vill också lära känna han som ännu inte fått något namn. En ensam stackare som söker mening och mål. Tror jag? Eller är han faktiskt starkare än vad han ger sken av? Och ett hus med hemligheter och ett parti schack.
Så mycket att överväga innan det första ordet skrivs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar