Att skriva om någons smärta

Idag har jag börjat på romanens andra del. Huvudpersonen, Klara, har börjat ett nytt liv i ett annat land. Hon har lämnat sin kärlek bakom sig av anledningar jag inte kan berätta för er riktigt ännu. Hon har flytt på ett tåg genom natten, över mörka vatten och till slut nått sitt mål. Men det går inte som hon tänkt sig.

Idag har jag med mina ord tvingat Klara att genomgå en händelse som får katastrofala följder för henne själv men också för personer i hennes omgivning. Hon vet det inte ännu men händelsen kommer om några år att utlösa mer våld.

Det gjorde ont att skriva idag. Alla ord är inte goda och varma och ibland måste smärtsamma saker inträffa. Jag är nöjd med dagens resultat i skrivrummet, två A4, men dagens arbete efterlämnar en bitter eftersmak i mitt författarhjärta.

Nu väntar fler stunder av mörker för Klara och jag hoppas innerligen att vi båda klarar av resan vi måste göra. Resan in i natten, resan in i ensamhetens plågor och en tillsynes ändlös vinter.

Kanske är det tur att jag skriver detta nu när det är sommar? Att romanens inneboende mörker får växa när ljuset omkring mig är som starkast och midsommarsolståndet väntar runt hörnet?