En blivande författares vardag

Redan innan jag hunnit med att skicka in manuset till alla förlag jag har på min lista så damp första refuseringen ner i inkorgen. Det här med att vänta på svar från förlag är både nervöst, roligt och tålamodsprövande. Vissa svarar fort efter bara några veckor, andra åter tar månader på sig. De flesta brukar svara efter 2-3 månader så när första svaret dök upp bara 14 dagar efter att jag skickat in manuset så blev jag lite förvånad eftersom svaret kom från ett av de största förlagen och som vanligtvis brukar ta just 2-3 månader på sig. Jag tyckte att de uttryckte sig positivt trots refuseringen och den korta svarstiden tolkar jag som att de valde att läsa mitt manus snabbt eftersom de kom ihåg mina tidigare manus och trots refuseringar ändå ser potential hos mina texter.


Det gäller att tänka positivt!


Jag måste också skriva en text till nu på onsdag då jag för första gången deltar i ett skrivande sällskap som träffas några gånger om året. Jag blev nyligen tillfrågad om jag ville vara med och om det inte är ett hemligt sällskap med mystiska regler så berättar jag mer om träffen senare. Temat för nästa träff är svid och svina och jag har ännu inte börjat skriva något men har funderat en hel del och tror att jag ska försöka skriva en passage till manuset jag håller på med nu. Resultatet kan ni läsa här senare.


Sedan måste jag fortsätta att skicka in manuset igen. Det tog stopp efter första omgången och det var mycket roligare att sitta i trädgården, gräva i köksträdgården, betrakta de två yngsta katternas framfart i körsbärsträden, dricka kall öl och låta tankarna fara åt det håll de drog sig.


Och så måste ju Solveig få komma till tals också. Nu har hon varit ganska tyst ett tag även om jag hör henne viska till mig ibland. Jag ser henne stå lutad över diskbänken med en spann potatis som ska skalas. Hennes ljusa hår som en vit hägring i kökets halvdager dit gårdens dräng gjort sig ett ärende och nu sitter med en kopp kaffe fast han borde förbereda utfodringen och se till kalvarna. Från ovanvåningen hörs en radio med de senaste nyheterna från kriget. Vattnet blir alltmer brungrumligt och de sista potatisarna får Solveig leta efter bland skalrester och jord. Drängen skrattar när en potatis rullar över golvet och hamnar under vedspisen som står tyst och kall nu under sommaren. Solveig skrattar också men tystnar när hennes mor plötsligt står i dörren. Radion tystnar också den; Solveigs far är klar med nyheterna och gör sig redo för sin runda ner till stallet innan middagen står uppdukad i salongen klockan sex. Då har Solveig kokat potatisen och fått hjälp av sin syster att värma på steken från i söndags och vispa ihop pepparrotsgrädde med nyklippt dill i. När de senare sitter med kaffet och de inlagda plommonen från i fjol sitter Solveig och betraktar tornet på kyrkan som syns mellan gardinernas spetsar. Hon vet det inte nu men snart kommer hon inte att kunna se kyrkan längre.