Svinborst och gulmåra

Inför första träffen med nya skrivargruppen skrev jag den här texten. En inblick i en av Solveigs dagar hennes sista sommar. Hur den placerar sig i manuset vet jag inte, kanske kommer texten inte ens med i slutskedet.

Svinborsten hade fastnat under hennes skor och när hon skrapade med sulan mot tröskeln lade de sig i en sträng på golvet. Zinkbadkaret stod uppställt mot väggen igen och det sista av vattnet rann långsamt ner i golvbrunnen. Solveig stampade med fötterna och drog skosulorna över granriset innan hon vände sig om mot griskroppen upphängd på kroken i ljuset framför de stora fönstren. På gårdarna runtomkring skedde slakten utomhus i den friska kyliga höstluften men på Berga höll man till i det gamla stenköket i en av flyglarna. Att man slaktade nu på sommaren var det brutna benets fel och grisen hade fått slaktats i all hast samma morgon. Nu surrade flugorna runt kroppen och Solveig svalde bort järnsmaken i munnen och hoppades att hennes far inte ville ha stekfläsket serverat samma vecka.

Solen värmde fortfarande ordentligt när hon gick upp på kullen bakom gården. Hon var den enda som brukade gå upp hit trots den milsvida utsikten över huset och kyrkan på andra sidan parken. De såpskrubbade fingrarna vilade i hennes knä och hon kunde ana slaktdoften som fastnat under naglarna. Hon kunde se sin syster bakom huset där hon gick böjd över vinbärsbuskarna. Hennes syster som aldrig verkade sitta stilla och sysslolös. Nu fyllde hon hinken med de röda bären som skulle kokas till kräm och serveras med gräddmjölk efter middagsmaten. Solveig drog koftan tätare intill sig trots solskenet. Hon hade velat berätta hela sommaren men de ljusa morgnarna, doften av smultron och gulmåra, vemodet i kornfältens risslande hade hela tiden fört henne tillbaka till hennes tystnad. Till tystnaden och mörkret som växte trots dagarnas ljusa och lätta oändlighet. Hon drog med handen över ögonen och tittade bort. Lyssnade till påfåglarna som hennes far envisades med att hålla i trädgården. Såg bortåt kyrkan där platsen till familjegraven redan var utsedd alldeles utanför porten. Ännu visste ingen att Solveig skulle bli det första namnet att ristas in på stenen några veckor senare.

Hon tog ändå lite bärkräm till efterätt. Lät gräddmjölken rinna ur tillbringaren och ner längs med tallrikssidan. Silverskeden smakade elektriskt mot tungan och hon lät skedbladet vila mot tallriken. Hennes far såg på henne över bordet och hon knep ihop fötterna runt stolsbenen, lindade sina egna ben runt stolens och skeden darrade till mot porslinet.