Ännu en bit på väg

Manuset växer och består just i detta ögonblick av 66.498 tecken inklusive blanksteg. Kapitel läggs till kapitel och om jag håller samma takt hela tiden har jag ett första utkast färdigt innan året är till ända.

Jag skriver inte direkt någon historisk roman, även om berättelsen främst utspelar sig under sommaren 1943, men trots detta så måste jag hålla mig till vissa fakta. Jag hade t.ex. skrivit ett så bra kapitel där Solveig åker tunnelbana med sin syster när jag insåg att tunnelbanestationerna kanske såg annorlunda ut på den tiden. Och jodå, Stockholms tunnelbana var inte alls utbyggd i den omfattningen den är idag när Solveig begav sig ned i underjorden. Om jag lyckats tyda historien rätt så fanns bara en liten kort linje från slussen till Södermalm när Solveig var ung. Bara till att skriva om ett långt stycke trots att jag var så nöjd med det!

Och vem var nu kung i Sverige 1654 och när abdikerade drottning Kristina? Petitesser för vissa men inte för de som föddes på den tiden, och jag har faktiskt en karaktär i romanen som redan var född när Kristina lämnat ifrån sig krona och kungadöme.

Vissa fakta måste vara korrekta för att alla lögner skall verka trovärdiga!

Samtidigt vill jag inte fastna i timmar av research och balansgången blir därför vissa skrivpass vinglig, men än så länge har jag kommit över torrskodd till andra sidan.

Nu har manuset växt så pass mycket att jag tror det är dags att bringa lite ordning bland alla kapitel, utkast och anteckningar som hittills ackumulerats. Jag tror att jag vet hur det skall ordnas men jag är inte säker.

I helgen var jag i Lübeck och eftersom min morfars mor föddes och växte upp där så tänkte jag mycket på henne. Undrade om hon gått på samma kullerstensgator som jag, suttit på Niederegger och druckit kaffe, inhandlat ett lila ripsband på marknadsplatsen framför rådhuset.

Solveig drömmer också om att resa. Om att ge sig ut i Europa, för kriget måste väl ändå ta slut någon gång? Åka tåg genom Frankrike och stanna i Paris tills alla pengarna är slut. Jobba ihop en ny reskassa på en restaurang och långsamt ta sig hemåt igen, eller kanske ta båten över till London?

Drömmar om någonting större än dagarna hon just nu genomlever. Dagar som snart inte är hennes längre.