Arvet

Om några minuter åker jag iväg till den framflyttade träffen med skrivargruppen 8 fat som skulle ägt rum för två veckor sedan. Här kommer texten jag skrivit till i kväll och det är en fortsättning på förra träffens text, Svinborst och gulmåra, som du kan läsa här igen om du vill.

Arvet

Han hade aldrig brytt sig om att fråga Solveig och nu satt hon här med en alltför tung börda hon visste att hon aldrig skulle kunna bära ända fram. Inkallad till arbetsrummet mitt på förmiddagen trots att alla andra höll på för fullt med slakten som måst ske i all hast efter olyckan med lien. Benet som så otäckt stuckit rakt ut och det skummande ljusröda blodet ur strupen när kniven till slut fått morgonen att tystna igen. Då skulle han till att prata med henne fast det väl kunnat vänta till en annan gång. Hon hade skrubbat och skrubbat med nagelborsten men blodet ville inte försvinna. Doften hade satt sig i naglarna och när hon doppat händerna i det heta tvålvattnet hade hon sett den skållade svinkroppen framför sig och de stela borsten som fastnat i golvbrunnen.

Hur hade han ens kunnat be henne om en sådan sak. Och syskonen, vad skulle de säga? Karl-Axel som var äldst hade väl mer rätt till det än hon, och om inte han så skulle väl Anna? Hon fick syn på sin syster som nedböjd gick i bärlanden vid de röda vinbären, fast de redan bestämt att de skulle ha risgrynspudding. Men fadern hade väl önskat bärkräm istället. Solveig drog klänningen tätare runt benen och svepte koftan om axlarna. Stenen var ännu varm efter dagen men hon rös och önskade att hon fått krypa ned i sängen mellan de mjuka, varma lakanen och den lite stickiga yllefilten ovanpå. Kanske kunde hon säga att hon inte mådde riktigt bra.

Hon tittade ned i tallriken så mycket det gick. Rörde försiktigt i krämen med skeden. Silvret smakade elektriskt, surrade mot tungan och fick henne att minnas någonting som drog sig undan. Minnets motstånd. När hon råkade fastna i faderns ögon darrade hon till. Skeden klirrade mot tallriken och hon lindade benen kring stolen.

I mörkret efter att nattlampan släckts tycktes rummet krypa inpå. Mörkret som hon så ofta lyckades hålla undan bara genom att tänka på sitt eget namn tryckte sig på och hon drog upp filten till hakan och spärrade upp ögonen, försökte ta in det lilla ljus som ändå fanns. Till slut framträdde siluetten av hennes syster i sängen på andra sidan rummet. Anna andades redan tungt, hon hade alltid somnat utan bekymmer på kudden. Själv kunde hon få ligga länge innan sömnen tog henne bort. Som liten, när de fortfarande delat rum med barnjungfrun de haft på den tiden, hade hon knappt sovit någonting alls. Hon mindes det inte direkt, mer än känsla av att hennes kropp spjärnat emot och värjt sig mot natten, det mörka och tysta, det som stängde in och avskärmade. Vad hade egentligen hänt med barnjungfrun? Hon mindes bara en vinterdag när gråt hade fyllt köket och Kerstin snäst åt jungfrun som röd i ansiktet stått med en liten brun resväska i ena handen och sedan varit borta. Nu sov hon bättre men inte bra. Natten som nu kom skulle lämna henne rådbråkad och öm, ensam med hemligheten, arvet och törsten som ständigt hotade att riva henne i trasor.

Hon ville ju inte ha det, och det var väl inte heller faderns att ge bort. Ett plötsligt sommarregn smattrade lätt mot plåttaket och ljudet letade sig in genom det öppna fönstrets myggnät. Luften tycktes lättare att andas. Hon blundade och lät regnet ta henne med. Sjönk ned genom lager av sina hemligheter. Slumrade till och drömde om en ensam strykarkatt som vandrade bort längs med vägen. Det sista hon mindes innan hon sjönk allt djupare ned i sömnen var katten som vände sig om och tycktes se rakt på henne.