På vägen hem i den ännu ovana vintertidsskymningen lyste halvmånen bakom himlens dimslöjor. Månen syntes men bara till hälften, dold bakom ett annat element än den själv och bakom en hinna den inte själv kunde dra bort.
I helgen under löpturen sprang jag hälften av sträckan innan jag vände och promenerade tillbaka. Det går visserligen inte särskilt fort när jag springer, men ändå så pass snabbt att många av naturens inryck passerar förbi mina tankar utan att fastna ordentligt. Å andra sidan frigör löpningen så många andra funderingar. Men just i det lugnare tempot när jag gick i sanden vid stranden och vågorna tog sig upp och letade efter mina fotspår så hann jag se allt liv på stranden. Alla stenar, alla snäckskal och alla tångruskor som låg och väntade på att bli upplockade och urlockade sina berättelser.
Och en nästan äggformad rödgrå sten fann sin plats i min kupade handflata och värmdes upp av min kropp under promenaden tillbaka. Den blev lika varm som jag och jag är säker på att jag väckte den till liv. Nu ligger den på mitt skrivbord och viskar hemliga ord på ett språk som bara stenar förstår. Jag lägger örat intill och förnimmer mer än förstår dess önskan.
Och jag försöker göra samma sak i mitt skrivande. Lyssna och försöka förstå vad berättelsen vill säga mig. Blottlägga det bortglömda. Dra bort hinnan från hemligheter som inte längre skall döljas i dunklet. Locka fram orden som någon nu är redo att läsa.
Stenen håller mig sällskap tillsammans med alla andra fynd jag gjort och kommer att göra genom åren. Varje sten har en egen berättelse och innan dagen kommer när jag inte längre kan skriva så skall jag berätta deras, snäckornas, trädens, städernas och just nu Solveigs bortglömda liv.
Jag undrar om Solveig plockade upp en sten när hon badade i havet den sista sommaren hon levde?
Kanske kan jag fråga min sten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar