Med elementet uppskruvat för att mota bort kylan i skrivrummet läste jag idag de sista kapitlen högt för mig själv. Letade efter brister i rytmen och ställen där tungan snubblade över ord som hamnat i fel ordning. Flyttade kapitel, strök onödiga stycken och antecknade för ställen i texten där jag måste gå in och utvidga berättelsen.
För exakt 75 år sedan stod Solveig framför ett fönster och klippte sticklingar av sin mors pelargoner. Pelargonerna skulle överleva Solveig med många år innan den sista ättlingen dog av överbevattning långt bort i sextiotalet när Solveig varit död i tjugo år. I ett februari långt bort från mitt eget drömde hon 1943 om ett liv bortom det hon levde. Jag gör mitt bästa för att skriva fram henne och passar samtidigt på att plocka bort vissna blad från pelargonerna som sover på verandan. Drömmar och pelargoner är ganska lika. De trivs bäst av lite lagom uppmärksamhet och en stund för sig själv i skymningens blå timme.
Gud vad jag älskar dina texter Magnus! <3 Jag har försökt undvika att skriva här för det skulle kännas fel men kan inte stå emot efter alla dessa år nu Magnus du är för mig en mäktig poet författare bara alla andra också ser detta Magnus! <3 Vet att snart kan alla läsa dig och känna förtröstan Magnus!<3
SvaraRaderaHåller helt med dig, Mikael. Magnus är en mästare! Jag är lite mallig att jag känner dig, Magnus!
SvaraRadera