onsdag 28 februari 2018

Insnöad men inte vilse

Snö och blåst håller mig hemma idag. Vägen utanför är nästan helt otrafikerad och landskapet inhöljt i vit snörök. Katterna betraktar allt det vita med viss nyfikenhet men vill inte gå ut. Vedkorgarna töms fort och måste nog fyllas på innan kvällen.

En dag av lugn trots, eller kanske tack vare, stormbyarna där ute. Bjöd mig själv på nybakade scones till sen frukost och har läst i Väggen av Marlen Haushofer (utgiven av Thorén & Lindskog 2014 och översatt av Rebecca Lindskog). En historia om en kvinna som upptäcker en osynlig vägg en morgon när hon letar efter sin kusin och dennes man som inte kommit hem under natten till stugan de besöker. Hon är ensam med hunden Lo, en ko som hon kallar Bella och Katten som snart blir mamma till Pärlan. Tillsammans bor de i stugan och kvinnan lever sitt liv utan att veta vad som hänt, om det finns liv på andra sidan väggen eller om hon är ensam kvar. Hon räknar sina tändstickor, sätter bönor och potatis och mjölkar sin ko. Väggen står den den står och ingen verkar komma till hennes undsättning.

Att läsa Väggen när jag är insnöad passar väldigt bra! Den dämpade tystnaden är inte tyst som annars utan mjuk och inbäddande. Men också stark och bärande på uråldrig kunskap om snökristaller, is och kyla.

Manuset har fått en helt ny kapitelordning nu. Jag tror ändå jag måste flytta flera kapitel igen men jag tycker jag funnit en struktur i historiens flöde som fungerar bra. Flera kapitel kommer jag att skriva om nästan helt och hållet och andra behöver fyllas ut och bli mer levande. Några kapitel känns färdiga och jag ska fortsätta att montera ihop alla delar till en helhet som jag hoppas kommer att värma läsaren lika mycket som koftan Solveig stickar på.

Och vem behöver inte en värmande kofta en insnöad dag som denna?

1 kommentar:

  1. Här blåser det och är 10 grader kallt. Jag är glad att jag kunnat hålla mig inne. Inte ens behövt handla bröd eller kaffe. Men i morgon hoppas jag på bättre väder. Det var länge sen vi hade något vin hemma, och det känns som om det vore dags för ett litet glas rött.

    SvaraRadera