Gudomlig inspiration?

Nej, någon sådan drabbas jag mycket sällan av. Hårt arbete och många timmar framför datorskärmen är det som ger resultat i mitt skrivande. Men visst behövs inspiration också, om det nu är ett oväntat möte mellan två ord i en text, en rad i en schlagerdänga på radion eller en sällsamt sorgsen blå nyans på en målning, allt kan väcka fantasin och drömmarna om en bättre text.


Igår eftermiddag satte jag mig i skrivrummet. Skruvade upp termostaten på elementet, tände belysningen i den gamla jordgloben och lade en filt i läsfåtöljen så Solveig (katten i det här fallet) kunde sova så skönt som en dam på 17 år förtjänar. Och sedan påbörjade jag arbetet med manuset i version 1b. Efter en stunds arbete med att ytterligare se över ordningen av kapitlen upptäckte jag att den nya versionen var flera sidor kortare än versionen innan. Hur jag än letade och scrollade så fann jag inga skillnader och ändå saknades flera sidor i den nya versionen. Till sist satte jag mig med en pappersutskrift och jämförde med dokumentet på skärmen framför mig och upptäckte att jag tydligen lagt in ett extra kapitel i pappersversionen som jag glömt föra över till nya versionen. Så, efter över en timmes frustration och letande så kunde jag äntligen börja skriva.


Och nu infann sig inspirationen!


Med hjälp av några kortfattade anteckningar jag gjort tidigare såg jag precis framför mig hur Solveig och hennes mor drack kaffe och åt wienerbröd på konditori Vete-Katten i Stockholm sommaren 1941. Jag såg också hur Solveigs mor betraktade sin dotter och såg att hon längtade efter något som låg längre bort än den framtid som hennes far planerat.


Nu fortsätter arbetet och jag har en kort tågresa med Nynäsbanan framför mig där en mor och dotter reser tysta tillsammans på väg hem.