I förra inlägget skrev jag om ett cafébesök på Vete-Katten i Stockholm och jag har inte kunnat släppa den stunden i tankarna. Solveig drack kaffe med sin mor och de åt nybakade, frasiga wienerbröd med ännu ljummen vaniljkräm. Det är något med den här påhittade minnesbilden som känns så verklig fast jag faktiskt aldrig besökt det klassiska konditoriet på Kungsgatan.
Nu ska jag förmodligen upp till Stockholm i april och då tänker jag besöka detta anrika café för just en kopp klassiskt bryggkaffe och ett wienerbröd. Med anteckningsboken på bordet hoppas jag kunna fånga in atmosfären ytterligare, även om jag vet att fantasin ibland (oftast?) är minst lika bra på att locka fram händelser ur det förflutna som de verkliga händelserna själva. Men lite extra inspiration i form av en förmiddagsfika är ju aldrig fel.
Även om det är mycket arbete som återstår med manuset innan det är färdigt så börjar jag ana ett slut någonstans där löven är gröna och våren övergått till sommar. Och tankarna på vad som tar vid där och då när berättelsen om Solveig är klar börjar så smått gro. Ska jag återuppta ett tidigare påbörjat manus som jag lagt åt sidan eller börja på någon av idéerna som legat och slumrat i väntan på att Solveig ska prata färdigt?
Den som ändå visste...
Ibland är det bra att inte veta allt.
SvaraRaderaSjälvklart ska du besöka det anrika stället. Slå dig ner vid ett fönsterbord. Känna av stämningen. Förflytta dig 77 år bakåt i tiden. Försöka att inte börja prata med dig själv högt. Fast sådant är ju numera modernt och vanligt i den nya teknikvärlden.
Ja, det kan bli svårt att dricka kaffe och inte prata när jag har så trevligt sällskap av Solveig.
Radera