En kofta

Dagens arbete i skrivrummet har resulterat i ett nytt kapitel och en färdigstickad kofta. En kofta som ingen någonsin kommer att bära.

Vissa dagar känns skrivandet svårare än andra. Det är som om orden inte vill låta sig formuleras utifrån mina tankar och de inre bilder jag ser. Idag var en sådan dag och jag känner mig inte helt nöjd med kapitlet jag just skrivit. Men jag vet också att texten behöver mogna och kanske behöver den en dag eller två innan jag läser igenom den och skriver om.

Rapsfälten blommar och i köksträdgården har jag skördat den första sparrisen. Verkliga och handfasta händelser som ibland känns overkligt långt bort från arbetet med ett manuskript. Ett kapitel kan växa snabbare än bondbönorna men ändå upplevas som svårgrott när jag sitter framför datorskärmen och stirrar.

Sedan jag fick beskedet att mitt manus är antaget upplever jag också skrivandet som annorlunda än förut. Plötsligt har jag en förläggare som är nyfiken på vad jag skriver nu, förut skrev jag för mig själv. Och fast det är över ett år innan debutromanen utkommer så börjar jag redan oroa mig för recensioner och reaktioner hos min omgivning.

Men, i takt med att sommaren växer till sig så växer också jag in allt mer i rollen som författare och när hösten kommer är jag övertygad om att jag är lika mogen som frukterna på vårt portugisiska päronkvitten!