I alla fall första måndagen hemma sedan jag påbörjade min tjänstledighet. I sex månader har jag måndagarna till att skriva, och det passar ju bra nu när mitt manus blivit antaget och manuskriptet skall lämnas in i oktober till förlaget.
Så i morse klev jag upp som vanligt, drack kaffe, rakade och klädde mig för att 08.00 ta plats i skrivrummet med två av katterna som sällskap. Nu har jag druckit förmiddagskaffe och skrivit klart ett kapitel.
Jag har några kapitel kvar som jag vill skriva på manuset om Solveig innan jag börjar känna mig helt klar. Och några kapitel skall plockas bort. Kanske är just det här momentet i skrivandet det svåraste för mig; när en berättelse börjar närma sig sitt slut och det är dags för en ny att födas. Det är som om tankarna på det nya börjar ta så mycket plats att det knappt finns rum för mig själv.
Men Solveig finns kvar hos mig ännu en tid innan det på allvar börjar bli dags att avsluta. Vi har en kofta att sticka och kanske en begravning att gå på och eventuellt en konfirmation.
Slut på första arbetsdagens första kaffepaus, tillbaka till manuset!
Sticka en kofta kan ta sin tid! Jag skulle sticka en till Leif för MÅNGA år sedan. Jag stickade i halvpatent, med ganska stora maskor. Det såg också mycket smalare ut än jag trodde det skulle göra. Men när ollen var färdig, kunde två karlar haft den på sig. Ärmarna hängde långt ner mot höften. Jag blev tvungen att köpa mer och mer garn innan den var klar. Ändå fattade jag inte rätta orsaken!
SvaraRadera