Ja, frågan är om jag är det? Färdig med manuset som jag och Solveig skrivit fram tillsammans under drygt ett års tid? Vi har precis kommit hem från en utflykt som varit svår att beskriva men som i förmiddags äntligen kom på plats. Ett högsommarvarmt Stockholm 1943 med ransoneringskuponger och svår längtan efter frihet.
Och jag vet inte om jag just nu klarar av att lämna Solveig. Jag skulle så gärna vilja veta mer om hennes hemligheter och drömmar men tror att hon måste få behålla en del för sig själv. Vi måste båda två gå vidare och för min del innebär det att påbörja nästa manus. Eller återuppta för att vara noga, jag påbörjade berättelsen om Clara för flera år sedan och har den senaste tiden förstått att det är hennes historia som jag måste berätta nu.
Solveig får ta sommarledigt och så ses vi till hösten igen när jag inte längre kan hålla mig för en genomläsning. Det är något speciellt att plocka fram ett manus som legat och vilat och läsa det med så nya ögon som är möjligt när det gäller min egen text.
Romanen om Clara kommer att utspela sig under en längre tid, kanske ett helt liv. Clara är några år äldre än Solveig när berättelsen börjar och hon kommer att uppleva större delen av nittonhundratalet innan vi lämnar henne. Men dit är vägen än så länge lång och oviss.
Dags att börja (om) alltså!
Åååh, jag avundas din förmåga att skriva ihop historier! Skriva om saker som hänt, om personer i släktforskningen och gamla minnen ur mitt tidiga liv - det kan jag! Men har jag fantasi nog för att dikta ihop en annan persons liv - där slår jag nog slint. Visserligen var jag bra på att skriva uppsatser som barn och ungdom, men - därifrån är det långt till en hel levnadsbeskrivning.
SvaraRadera