Plockade fram utkastet till manuset som jag började skriva på för flera år sedan och satte mig för en genomläsning nu på förmiddagen. Och jag vet inte om jag tycker om det. Det är något med berättarrösten och tonen i manuset som inte känns rätt när jag nu efter en ganska lång tid läser texten igen. Jag har skrivit klart två manus under tiden varav ett dessutom blivit antaget för publicering och jag inser att jag utvecklats mer som författare än jag själv kanske förstår. Men insikten får mig också att sporras, jag kan bättre idag och nu kan jag ge manuset den känsla och ton som jag tror blir den rätta för den här berättelsen om Clara och hennes liv.
Jag har också ögnat igenom några sidor i manuset som kommer att bli min debutroman. Nu i sommar ska min bokförläggare läsa manuset igen och sedan ska vi diskutera vad som behöver göras med texten innan arbetet går vidare med layout, omslag och allt annat som jag har en ganska vag bild av vad det egentligen innebär. Jag ska sätta mig med manuset och läsa det igen, för även om det är jag som skrivit det så är det märkligt hur mycket jag glömmer.
Idag har jag också övat mig på min nya yrkesroll och min nya titel. På min reseskrivmaskin har jag knattrat fram visitkort och 30 gånger skrivit "författare" under mitt namn. Vissa saker får jag helt enkelt nöta in!
Läser en salig röra av påbörjade romaner just nu. Noveller av Joyce. Agnes Lidbecks lyrik. En rad här och två någon annanstans. Samlar mig men vet inte för vad. En stor klassiker? Något nytt och okänt?
Och Clara viskar och rör på sig i skuggorna.
Ändra, behålla eller kasta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar