Ensam utanför orden

Ja, jag känner mig just så nu, utanför orden, oförmögen att uppleva delaktighet med en pågående text. Och jag vet att jag skrivit om det förut på bloggen och jag vet att det kommer att gå över, och ändå är det frustrerande och skrämmande att inte ha en text att arbeta med.

Jag brukar kunna lösa mig själv från förtrollningen genom att läsa och nu på morgonen började jag plocka på mig böcker ur det egna biblioteket för att locka fram det som ligger förborgat i min själ, min hjärna och i mina fingertoppars längtan efter tangenterna (bara av att skriva det här mår jag faktiskt bättre). Tände några stearinljus, lutade mig tillbaka och hoppades på ett mirakel. En till hälften utläst bok ligger nu ensam kvar och väntar på att bli utläst men tyvärr är den en besvikelse så långt, kanske vänder det efter baksidestextens utlovade katastrof. Jag behöver någonting mer, någonting annat, något jag känner igen och samtidigt förundras över.

Kanske behöver jag den där inspirationen som jag lite föraktfullt brukar köra över med envisa timmar framför texten även om det inte kommer ut en enda bra mening? Rädslan över att jag har slut på berättelser jagar mig och hotar att sluka skrivandets falnande gnista. Är jag slut som författare innan det knappt börjat? Tänk om det bara blir en debutroman och sedan försvinner jag?

Tänk om jag skulle ta och lugna ned mig med en kopp kaffe i trädgården istället?

Sträcka ut handen och stryka över mjuk kattpäls.

Läsa klart boken och hoppas att katastrofen inträffar.

Plocka björnbär, städa skrivrummet och hänga upp tavlan som aldrig blivit upphängd?

Låta livet passera, likt bilen jag ser från skrivrummets fönster just nu, och lita på att både väg och mål är mödan värda.

Invänta orden som jag vet fyller varje vrå av mitt medvetande; ord som aldrig kommer att sina från sin källa och som alltid kommer att släcka min törst.

Jag tror faktiskt att till och med katten håller med mig!