Så kan det gå när berättarperspektivet ändras. När jag plockade fram det påbörjade manuset som handlar om Clara upplevde jag att något saknades i berättelsen. En närhet. Så nu har jag skrivit om några sidor i manuset och ändrat hon till ett berättarjag som visar oss sin historia. Och jag tror det fungerar.
Jag känner mig både nyfiken men också rädd inför den här berättelsen. Den rymmer mycket mörker och Clara gör saker som gör ont att skriva om. Men just att byta perspektiv, att låta henne själv få berätta, tror jag är nödvändigt för att historien skall bli trovärdig.
Delar av det första utkastet går inte att använda och det är mycket som måste skrivas om. Händelser Clara inte kan känna till, eftersom det nu kommer att berättas ur hennes synvinkel, måste strykas. Och flera partier är helt enkelt onödiga och tråkiga, sådant jag ser direkt när jag läser manuset för första gången på långt mer än ett år.
I går kväll visste jag inte vad jag skulle skriva under dagens arbetspass. När ett manus är avslutat uppstår en både njutbar och nästan loj tid men också en tid av rädsla och oro; skall en ny berättelse födas djupt där inne i mig eller sitter jag tom framför datorn utan några ord?
Nu vet jag och Clara kommer nog att hålla mig sällskap ett bra tag framöver. Åtminstone tror jag det, för ännu är berättelsen lite viskande och undanglidande.
Men jag tror Claras röst kommer att bli starkare ju mer hon berättar för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar