Att skriva novell är svårt

Jag har de senaste månaderna inte skrivit så mycket. Att befinna mig mellan två manus har varit plågsamt och jag har saknat att befinna mig i en berättelse, i en process. Jag försöker njuta av tanken att min debutroman kommer till våren och att jag har ett manus till som jag väntar på att läsa innan jag kan börja med den härliga omarbetningen. Jag försöker som sagt njuta och inte tänka så mycket på att jag inte skriver på någon ny roman, men det är mycket svårt.

Jag började på ett gammalt utkast efter att jag lagt Solveig åt sidan för att vila, men det ville inte riktigt tala till mig längre. Jag försökte med att byta tempus och berättarperspektiv och det kändes bra men inte tillräckligt. Jag har läst, läst och läst. Jag har till och med börjat skriva en novell (som förmodligen aldrig blir färdig) i väntan på att något ska infinna sig. Och i förra veckan så infann sig faktiskt skrivlusten, men lusten kunde inte mättas med novellförsöket.

Men något långt in i medvetandet har börjat ta form. En mycket vag känsla av vad jag behöver och måste göra med det havererade romanutkastet. Jag vågar inte tro att det har lossnat ännu, men jag känner igen känslan och vet att jag är på rätt spår. Nu gäller det att försiktigt närma mig min inre bild av romanen innan den glider iväg eller skrämd drar sig undan mina hastiga försök att fånga den i ord.

Så jag ska faktiskt fortsätta att försöka njuta av tankarna på debutromanen utan att ha dåligt samvete över att jag inte skriver. För nu vet jag att nästa roman ligger fördold i min själ och väntar på att lockas fram.

Lockas fram med mer läsning (jag säger bara Sara Stridsberg!), fler promenader under hösthimlen och ett rejält skrivpass eller två där den där novellen ska pressas fram - oavsett hur många koppar kaffe som behövs.