... får man äta bakelser, sägs det att Marie-Antoinette yttrade under franska revolutionen. Sant eller icke så kan ibland bristen på något locka fram oväntade lösningar.
Sedan jag lade manuset om Solveig åt sidan för att vila innan genomläsningen av det andra utkastet har jag inte skrivit mycket, knappt något alls. Snart börjar arbetet med manuset som till våren går till tryck och omvandlas till min debutroman och jag har mest gått runt och väntat på att få börja med det manuset igen. Väntat och inte vågat, eller ens känt någon riktig lust till, att börja på något nytt. Men nöden har ingen lag och vad ska en stackars författare egentligen ta sig till i gapet mellan två romaner?
Jag tycker inte om att skriva texter bara för att ha något att göra. Tycker inte om att skriva synopsis när jag kan arbeta direkt med romanen. Längtar hela tiden efter att befinna mig mitt i romanens strömmande fåra, att skriva omgiven av text på båda sidor om mitt medvetande, att ha kapitel framför mig som ännu ligger i dvala och bara anas genom meningarnas dimma. Att istället sätta mig och skriva en för mig "meningslös" text känns just meningslöst. Som att skriva en novell t.ex.
Men så var det ju den där bakelsen... Och i förrgår satte jag mig tillsammans med mina tankar och intryck från Bokmässan och började skriva just en novell. Och fast jag vet att den förmodligen skrivs för byrålådan så upplevde jag i morse känslan av att ha funnit något borttappat. Skrivlusten!
Så, i brist på romanen får jag skriva en novell. Kanske renskriver jag den på en av mina skrivmaskiner och arkiverar den mellan syrafritt papper tills någon i framtiden hittar den opublicerade novellen instoppad mellan några sidor i en bok.
Det kan väl kanske kallas en litterär bakelse?
Härligt för dig! Härligt också, om jag får läsa den i all hemlighet. Om det är något man kan vara säker på , så är det att jag tiger som muren!
SvaraRadera