När Tvivlet ger vika

Om Tvivlet var på besök i går så kom Självförtroendet på oväntat besök idag.

Och allt tack vara min lilla bläckstråleskrivare som långsamt och mödosamt rad för rad gav mitt manus ett annat liv än i datorn. För när jag sedan satt där med pappersbunten i mina händer och började läsa så fastnade jag i berättelsen, drogs in och ville läsa mer. Blev nyfiken på resten. Såg orden. Läste orden med den där känslan av att någon annan än jag skrivit dem.

Att ord skrivna på papper känns annorlunda än punkter och prickar på en skärm är ju inget nytt och något jag ofta hänför till när någon frågar om jag läser e-böcker. Jag tycker om papper. Tycker om att se orden rada upp sig i en dimension ingen datorskärm kan ge. Och allra bäst är ju om trycket och pappret är av sådan kvalitet att det med fingrarna går att känna orden där de bildar små fördjupningar i pappret. Det kan kallas lycka! Fast sådana böcker trycks knappast längre, ingen typograf sätter en textsida med typer av bly för att sedan skickas ned till tryckeriet.

Så nu har Tvivlet alltså gett vika och jag läser mitt manus med nya ögon och minns att jag upplevt exakt samma situation förut. Men snål som jag är med bläckpatroner och papper så struntar jag ofta i utskrifterna och sitter framför datorn med gamnacke och läser. Och kommer väl att göra så fler gånger. Men kanske jag kan minnas den här stunden då och offra några kronor på bläck och papper för att mota bort Tvivlet och tankarna på att texten inte är en riktig text.

Så nu ska jag läsa manuset i pappersform igen och försöka läsa som om det vore en bok jag lånat på biblioteket. En bok jag blivit tipsad om av en trevlig bibliotekarie med orden "det här är en debutant som vi säkert får läsa mer av i framtiden".

Och Tvivlet viskar inte längre i mitt öra.

Svårt att släppa taget…

Ja, svårt att släppa taget om manuset jag jobbat med så länge nu.

Jag är färdig. Jag har gjort de omarbetningar jag tänkt att jag skulle göra. Jag har läst manuset fler gånger än jag vill tänka på. Jag har befunnit mig i november i över två års tid och jag börjar ärligt längta efter en annan årstid än den som manuset utspelar sig i.

Men varje gång jag skrivit och läst mig genom manusets alla dagar så hittar jag nya saker att ändra och skriva om. Detta eviga strykande av övertydligheter jag var så övertygad om att jag redan strukit. Onödiga ord jag inte sett tidigare.

Och så är jag där igen, den första november när Daniel står och väntar på tåget, och kan inte låta bli att resa med honom ännu en gång. Äta av äpplet han lagt fram. Somna utanför Morgongåva. Kliva av tåget i Stockholm med ögon känsliga för tomrum och mörker. Jag vill gå gatorna fram bara en gång till. Lägga till en balkong här. Ta bort ett skyltfönster där. Låta Daniel möta något han inte vill möta. Skriva fram nya sprickor och revor. Flytta fram mötet med Nicholas. Flytta tillbaka samma möte. Flytta fram mötet igen.

Förstår ni min vånda?

Igår när jag trodde att jag faktiskt var klar så plockade jag fram lektörsomdömet som varit grunden till mitt arbete de senaste månaderna och när jag läste förslagen till omarbetningar så sjönk jag genom stolen och föll.

Har jag nu verkligen gjort det som lektören tyckte att jag skulle eller har jag suttit och skrivit samma manus en gång till?

Ja ni förstår kanske vart jag är på väg? Ni förstår kanske vad jag mötte igår när jag försökte få orden att räcka till mer än det medelmåttiga manus jag var övertygad om att jag skrivit? Ni vet säkert vem som ofta sitter bredvid mig och viskar i mitt öra?

Just det. Tvivlet.

TVIVLET.

Och en dag som idag när Tvivlet sitter bredvid mig finns inget annat att göra än att börja om. Igen. Och igen. För är det något som Tvivlet inte tycker om, ja rentav avskyr, så är det idogt arbete och envishet.

Och det har jag gott om!

Slutet närmar sig - dags att börja om

Ja, slutet börjar närma sig. Igen. Hur många gånger jag läst mig genom manuset kan jag bara gissa.

Och det är då det blir svårt att släppa taget. Med Karin boyes ord:

Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
                                och vilja falla.

Kända rader ur en av hennes mest kända dikter, Ja visst gör det ont ur För trädets skull (1935). Och på dagens datum 1941, sent på kvällen, gick hon ut i mörkret och kylan, tog en överdos sömntabletter och hittades död bakom en stor sten dagen därpå den 24 april.

Men knoppen som ängslades, droppen som var så rädd, fann till sist modet och tilliten i att bara vara. Och det är nog där jag måste låta min text befinna sig också. I ett tillstånd av tillit och trygghet som bara jag kan ge texten genom de ord jag låter befrukta den med.

Så nu börjar slutet närma sig och jag hoppas jag då har modet att släppa taget om texten och se den för vad den är - en självständig individ som jag förhoppningsvis gett en bra uppfostran och ingjutit självförtroende och kärlek i. Stark att låta orden tala utan att darra på rösten.

Och om slutet börjar närma sig på ett håll så håller ju någonting nytt och spännande på att ta sin början någon annanstans! Ett kapitel är nästan klart i det nya manuset. Under några sömnlösa timmar i natt hade jag gott om tid att låta planerna växa åt alla håll och kanter för Solveig och hennes berättelse. Jag vet nu exakt när hennes andra död skall inträffa - stunden då även hon släpper taget och faller. Problemet är att den stunden inte har inträffat ännu och Solveig har redan varit död i mer än 70 år.

Men det är sådana frågor jag hoppas kunna svara på med mina ord.

Ord som skall våga stanna och våga falla!

En tid av vila?

Över en månad sedan sista inlägget. Hela mars månad har passerat och april bjuder på en solig, blåsig dag och från fönstret i mitt skrivrum ser jag grannen i full färd med vårbruket.

Manuset har fått vila sig. Med undantag för en ny inledning har jag låtit orden vila. Jag känner mig lat men kanske har det varit till det bästa ändå, och dessutom är det ju försent att ändra mig nu!

Men helt sysslolös har jag inte varit. Jag har börjat på nästa manus, berättelsen om Solveig, och skriver på ett kapitel som jag inte riktigt vet var det placerar sig rent kronologiskt. Men jag tror att det nog ska inleda romanen även om det inte stämmer med min tidigare bild, den med regnet mot Solveigs fönster. Funderar på upplägget. På alla karaktärer och tiden som sträcks ut över och genom berättelsen. Jag är inte van med så många olika karaktärer och gestalter, inte heller van vid en berättelse som utspelar sig under en längre tid, rentav drygt hundra år om jag lyckas få till det. Men man växer med utmaningar!

Förutom lite poesi och lite omläsningar så läser jag just nu Buddenbrooks av Mann. Släkthistorien som utspelar sig i Lübeck över ett sekel (antar jag, är inte färdig än) och där familjen Buddenbrook på något vis hela tiden och obönhörligen dras mot sin undergång trots att det mesta verkar bra på ytan. Och till påsk reser vi till just Lübeck och då står bl.a. ett besök på Buddenbrookmuseet på listan. Tänk att verkligen få kliva in i en historia, in i en roman! Att vandra genom rummen som jag just nu läser om.

Och trots att jag inte kan låta bli att känna mig lat som inte skrivit så mycket som jag tycker att jag borde ha gjort i mars, så tycker jag faktiskt att jag är på väg framåt. Och det i en tid när knopparna runt mig sväller, spricker och slår ut. Om några veckor kommer kvittenträdet att blomma med sina stora, magiska rosavita blommor. Sedan blommar rapsen och knappt har den blommat över förrän Midsommar står för dörren med årets kortaste natt.

Och då tror jag att jag kommit en bra bit på väg med nya manuset och dessutom går och väntar på svar från förlagen angående manuset som just nu vilar ännu en tid.

Sista februari och sista kapitlet

Då är jag färdig med första genomläsningen av manuset efter första omarbetningen. Fast läsningen innebar nästan lika mycket skrivande eftersom jag inte kan låta bli att ändra i texten när jag ändå håller på. Jag undrar hur det känns den dagen mitt manus faktiskt blir antaget och publicerat och jag tvingas läsa det jag skrivit i form av en tryckt bok där ingenting längre går att ändra om jag skulle vilja?

Nu ska jag låta manuset vila, om jag kan, i några veckor och sedan läsa igen för att se om alla ändringar fungerar. Om jag nu kan låta texten vila så länge, just nu vill jag befinna mig i världen jag skapat hela tiden.

Och samtidigt börjar historien som jag började fundera över i höstas att pocka på allt starkare nu när den vet att jag snart har tid för att påbörja nästa stora arbete. Historien om Solveig och hennes familj. Hennes uppväxt och alltför tidiga död. Jag har i några dagar börjat fundera alltmer över vilken struktur historien skall få och jag är ganska övertygad om att det ska bli en ickelinjär berättelse där kronologin bryts upp och vävs samman med svunna tider och framtiden. Där själva döden fortsätter leva och där livet talar från graven. Bokstavligt talat.

Jag har miljön färdig. Jag tror att det ska regna i första kapitlet, att Solveig ska höra regnet mot sin fönsterruta, precis som jag gör just nu. Jag tror det börjar klarna kring själva strukturen, hur berättelsens hjärta ska slå.

Och jag tror att jag mycket snart kommer att känna Solveigs lilla hand i min. Hon vill fortfarande ta mig med på sitt äventyr. Hon vill visa mig sina hemliga ställen och viska i mitt öra. Hon vill vara min vän.

Och jag kommer att finnas där för henne!

Alltid på väg

Ja, alltid på väg mot sista kapitlet. Sista punkten. Sista ordet och sista ändringen. Och ändå vill jag aldrig bli klar…

Eller jo, det vill jag ju, men än så länge är manuset jag jobbar med just nu min trygga punkt i tillvaron dit jag alltid kan återvända utan att behöva förklara mig. Med ett enkelt handgrepp öppnar jag locket till datorn och så är jag där. I världen jag skapat och ännu skapar.

I helgen blev jag klar med första omarbetningen av manuset sedan jag fick tillbaka det från Författarcentrum och deras lektörstjänt. Nu läser jag manuset igen i sin nya form och försöker se om lektörens intentioner uppfyllts. Om jag lyckats göra de förändringar som hen trodde skulle lyfta historien ytterligare.

Så jag har försökt att mejsla ut, stryka, skriva helt nya kapitel, flytta om, förtydliga, lyfta fram historien och låta ordformuleringarna följa efter istället för tvärt om.

Jag läser och är just nu på kapitel 19 av 31 och jo, jag tycker nog att jag är en bra bit på väg. Kanske rentav en stor bit på väg. Nu fortsätter genomläsningen (och ändringarna, för det går inte att låta bli) och sedan tror jag att texten är redo att möta sin första läsare och dennes omdöme innan nästa omarbetning tar vid.

Och när blir detta klart månne? Tidsoptimist som jag är tänker jag mig ett förlagsfärdigt manus att skicka in i april. Okej maj då. I alla fall juni.

Alltid på väg…

Back on track

Ja, det känns verkligen så. Tillbaka i spåret efter en längre tids villovägar.

Men ibland händer saker i livet som får mitt skrivande att tillfälligt stanna upp. Som ett nytt jobb t.ex. Sedan drygt 4 veckor har jag bytt bibliotek och kommun och jobbar nu i Skurup. Fantastiskt roligt men dagarnas rytm jag varit van vid i 10 år förändrades plötsligt och jag måste hitta en ny. Nya tider, nya rutiner, nya människor och ny resväg.

Nu har jag snart hittat min egen nya rytm och då börjar också skrivandet att locka igen och de senaste dagarna har jag åter kunnat möta min text med en känsla av närvaro. Igår var jag dessutom med om något nästan magiskt; ett författarbesök där författaren uppvisade så många likheter med mitt sätt att tänka att det nästan var som att lyssna till mig själv.

Jag säger bara Therese Bohman - har ni inte läst hennes 3 romaner så gör det! Jag fick hennes senaste Aftonland signerad och den står på tur nu. Jag tänkte redan när jag läste hennes debutroman Den drunknade att den påminde om mina texter. Inte till innehållet och kanske inte språkligt heller, men på något djupare plan utan att jag kan sätta fingret på vad. Jag tänkte faktiskt för mig själv att om någon frågar mig om de kan få läsa något av mig, så kan jag svara: läs något av Therese Bohman så får du en känsla av hur jag skriver. Fast kanske är det bara jag som ser de likheterna. Jag som jobbat med texten så länge och känner alla små detaljer som döljer sig bakom och bortom orden i manuset.

Hur det nu är med den saken är väl svårt att avgöra innan min egen debutroman blir publicerad. Och ju snabbare jag jobbar med mitt manus, desto närmre i tid ligger dagen då telefonen ringer och någon presenterar sig från Förlag X. Fram till dess får jag fortsätta leta inspiration hos andra författarskap och fortsätta skriva min egen historia. Nu är jag på kapitel 22 och undrar över om det kapitlet behöver skrivas om helt, och kanske också kapitlen innan som jag trodde jag var klar med…

Innan jag börjar arbeta med de scenerna ska jag nog läsa lite först. I Aftonland förstås.