Gott slut

Årets näst sista dag. 2019 lämnar mig snart och framför mig står 2020. Ett år som inneburit så mycket för mig och lämnat mig med minnen jag vårdar ömt.

Hur sammanfattar jag året då jag debuterade som författare? Går det ens? Vad var störst, vad var roligast, vad var svårast och vad kommer jag att minnas om tjugo år?

Våren var intensiv med arbetet med manuset. Texten åkte fram och tillbaka mellan mig och förlaget, exakt 400 kommentarer i första omgången. Allt från kommatering till svårbegripliga passager diskuterades och jag såg texten med någon annans ögon som gjorde gott.

7 maj. Dagen innan releasefesten. Boken hade inte kommit från tryckeriet och jag undrade om vi skulle behöva flytta fram alltsammans.

8 maj. Försökte arbeta som vanligt. Barnteater på biblioteksfilialen i Rydsgård. Klockan 11 kom beskedet från en kollega i Skurup; min roman hade levererats och jag kunde andas lite lättare. Efter lunch tog jag ledigt och började förbereda kvällens fest. Förläggaren kom. Böcker packades upp. Stolar ställdes fram och bubblet kyldes. Så kom den första gästen. Peter köpte boken, fick den signerad och plötsligt var alla där. Kön till det lilla bordet där jag stod och signerade växte ut till nästa rum och jag minns inte vad jag tänkte när jag stod där och skrev mitt namn i boken som var min debutroman. Uppläsning. Sång av Sylvia. Tal av förläggaren och jag försökte ta in att alla som var där hade kommit för min skull.

10 maj. Inbjuden till Bok & Hav, Karlskronas internationella litteraturfestival. Omtumlad, glad och nervös läste jag ur min roman och deltog i scensamtal. Båttur i skärgården, strålkastarljus i ansiktet, möten och många andra författare.

Sommar och sol. Inbjuden till Gamla stans bokhandel i augusti och ett samtal under Prideveckan. September kom och med henne Bokmässan i Göteborg. 4 dagar tillsammans med mitt förlag Thorén & Lindskog, trötta fötter, signeringar (varav en till en medlem i Svenska Akademien) och tusentals ansikten. Känslan av att vara på insidan, en av de utvalda.

Hösten kom. 4 författarframträdanden på lika många bibliotek. Min lilla reseskrivmaskin som jag köpte som nioåring fick följa med. Ibland liten publik ibland stor. Applåder och mer signeringar. Författarbesök i fin liten bokhandel på Österlen. Inbjuden till bokcirkel där alla läst min roman.

10 december. Nobelfest och jag får ett mail från Sveriges författarfond; jag har beviljats ettårigt arbetsstipendium.

Är detta verkligen mitt år? Mitt och debutromanens år? Drygt 6 månader har passerat och jag försöker växa in i rollen som författare.

2020 är inte riktigt ett blankt ark. Den 8 februari är jag inbjuden till SmåLit, Smålands litteraturfestival i Jönköping, och arbetet med nya manuset går väldigt sakta men ändå framåt. Kanske kommer romanen om Solveig ut 2020, annars får hon vänta till 2021. Hon har nog mer tålamod än vad jag har.

Om någon dag kan jag säga: "Förra året debuterade jag som författare." Saker läggs till historien. Ord lägger sig att vila. Nya drömmar väcks till liv. 2020 är snart här och jag kallar mig författare.

Gott så.

Gott Nytt År, vi ses i en roman i framtiden!

Arbetsstipendium

Tidigare i höstas ansökte jag om arbetsstipendium ur Sveriges författarfond. Med tanke på att ca 15% av ansökningarna brukar beviljas så var jag minst sagt milt optimistisk inför beslutet. Den 10 december kom så beskedet och jag kunde förvånat konstatera att jag i år är en av 190 författare, översättare och illustratörer som fått ett stipendium av sammanlagt 1040 ansökningar. Och i vilket fint sällskap, titta bara:

Sveriges författarfond (jag finns på sidan 3)

Ett fint bokslut för 2019 som inneburit så många höjdpunkter för mig som debutförfattare. Nu fortsätter arbetet med manuset som jag hoppas blir min tredje roman. Jag har i skrivande stund 33 kapitel kvar av sammanlagt 35 så det är en lång sträcka jag har framför mig.

Det stramas åt

Ja, det börjar stramas åt. Berättelsemässigt i alla fall.

Jag har halkat än åt det ena hållet och än åt det andra i sökandet efter fröet till nya romanen. Jag vet vad den ska handla om, jag vet vad huvudpersonen heter och jag har en titel. Jag tror jag vet hur jag vill berätta historien. Och ändå saknas något.

Jag skrev ett synopsis (en sammanfattning av romanen på några sidor) i måndags och många frågor jag haft kändes med ens inte så oöverstigliga. Under veckan har jag gått och funderat över romanens struktur, hur kapitlen ska ordnas, över kronologin och hur romantiskt slutet egentligen kan vara utan att bli kladdigt.

Med vinden vinande runt skrivrummet kom jag nu ikväll på hur en del spörsmål kan lösas. Tankarna stramas åt. Jag har redan börjat skriva på manuset men vet att jag kommer att få skriva om alltsammans flera gånger innan jag hittar rätt väg in. Men jag har hittat vägen, eller kanske är det just nu bara en liten vindlande stig mellan höstkala björkar, och det är bara att börja vandra den långa och mödosamma vägen mot målet.

Det stramas åt och lösa trådar rullas upp kring orden.

Att det ska vara så svårt

Att börja på det nya manuset är svårare än jag vill erkänna för mig själv. Jag intalar mig att jag behöver tid för att tänka och planera. Att viktiga beslut inte ska stressas fram. Att allt har sin tid.

Men jag behöver något att arbeta med!

Det går inte att lura mig själv med att skriva någonting annat, en novell kanske, det är inte samma sak som att ta steget in i en helt ny romanvärld där jag förmodligen kommer att tillbringa kanske ett år eller mer. Jag vill kliva in i den världen nu och utforska varenda skrymsle och vrå. Jag behöver, och längtar efter, att tillbringa tid med mina nya romankaraktärer, människor som blir mina vänner och som finns i mina tankar och drömmar för resten av mitt liv.

Jag suckar där jag sitter i skrivrummet. Funderar och väger för och nackdelar mot varandra. Och innerst inne vet jag att det inte går att skynda på ett så stort beslut som ett nytt manus innebär.

Men ändå, att det ska vara så svårt!

Rädslan att börja

Sedan jag skickade in mitt senaste färdiga manus till förlaget har jag känt mig vilsen och ensam. Tankarna på det nya manuset börjar långsamt samla sig kring en allt tydligare idé men än är vägen dit lång. Och utan något manus att skriva på så känner jag mig just lite vilsen och ensam.

Tankarna börjar alltmer koncentrera sig kring det jag tror blir romanens kärna. Än så länge diffust och ordlöst. Jag har tvekat mellan det gamla manuset med Clara som aldrig blivit färdigt och en ny idé som jag funderat över i några år. Och fast jag var så övertygad om att det var Claras tur är jag inte längre lika säker.

Än har jag inte öppnat ett nytt tomt dokument och det dröjer nog ett tag till, men jag vet samtidigt att jag inte kan hålla mig hur länge som helst innan jag måste börja skriva. Och till dess måste jag ha bestämt mig vilken av idéerna jag ska leva tillsammans med ett bra tag framöver.

Och så var Bokmässan över...

En intensiv Bokmässa är över för i år, men kommer ju tillbaka lika punktligt som årets andra högtider. I skrivrummet råder lugn kväll med enstaka vattendropp mot fönsterblecket och svaga ljud från nedanvåningen.

Ja, mässan är över för i år. Väl hemkommen fortsatte jag arbetet med Solveig och tidigare än jag trott, och önskat, så blev jag klar med manuset. Nu kom det inte som en överraskning, jag har mest suttit och småpetat och vidgat texten på somliga ställen och flyttat om små saker, men det lämnade mig med en känsla av saknad. Igen. Det här med att lämna ett manus för att börja på något nytt är både spännande och otäckt.

Så många val som kan gå fel. Ska jag välja den ena eller den andra idén jag burit på? Ta upp ett gammalt manus eller börja på något nytt? Clara eller... han som ännu inte fått något namn? Dåtid eller nutid?

Jag försöker lugna mig och kanske till och med tillåta mig en tid av eftertänksamhet och tacksamhet över att texten är inlämnad till förlaget innan jag börjar på något nytt. Men det går sådär.

Nu trängs orden där inne och längtar ut. Vill lära känna Clara och tiden hon lever i, hennes drömmar och hennes livsval. Hon ångrar så mycket i sitt liv och jag hoppas jag kan ge henne lite ro till sist. Jag vill också lära känna han som ännu inte fått något namn. En ensam stackare som söker mening och mål. Tror jag? Eller är han faktiskt starkare än vad han ger sken av? Och ett hus med hemligheter och ett parti schack.

Så mycket att överväga innan det första ordet skrivs.

14 timmar till Bokmässan

Hur kommer det att kännas? Att för första gången gå genom Bokmässans portar och i en förlagsmonter se min egen debutroman?

Kommer någon att köpa den? Vill någon ha den signerad? Kommer jag att försvinna bland alla andra författare som också vill synas?

Men det handlar ju om så mycket mer än att synas. Det handlar om åratal av skrivande innan jag kom hit. Många och långa skrivpass, ibland med en katt i knäet, och alltid med Tvivlet hängande över mig. Refuseringar. Ratade idéer. Nya idéer. Hopp. Förtvivlan. Ord, ord, ord.

Men nu är vi här - jag, Daniel och Nicholas, och vi hoppas att vi får visa er vårt november, en månad som faktiskt har trettioen dagar!