Nu är jag inte riktigt där än men det finns många dagböcker, brevsamlingar och biografier om och av författare. Jag läser ofta om Joyce Carol Oates dagböcker och så också den rumänske Mircea Cartarescus. Oates dagbok är tämligen vardaglig med notiser ur det dagliga livet med middagar, resor, pianospel och arbetet som lärare på olika universitet. I vardagen finns skrivandet alltid närvarande, ibland otvunget och lätt men oftare plågsamt och svårt. Men alltid nödvändigt. Cartarescu beskriver också sitt liv detaljerat men med ett mörker ständigt närvarande. Tvivel på det egna skrivandet finns hos båda och ändå fortsätter orden att födas ur deras hjärnor.
Just nu har jag påbörjat Pär Lagerkvists dagböcker från tidigt 1900-tal, de första anteckningarna är från 1906 när han blott är 15 år gammal. Några år framåt har han blivit publicerad ett flertal gånger men upplever inte någon stor lycka för den sakens skull. Men skriva måste han.
"Jag skriver inte för att skriva en bra bok, jag skriver för att få leva mitt eget liv."
Varför vi som skriver gör just det har vi säkert många olika svar på. För egen del känns Lagerkvists ord väldigt sanna för mig. Jag skriver också för att leva mitt eget liv. Skriver fram mig själv i raderna som en efter en växer fram. Samtidigt vill jag också skriva en bra bok men om jag inte först skrivit fram mig själv och lever mitt eget liv tack vare skrivandet så kan det inte bli en bra bok.
Oates, Cartarescu och Lagerkvist är sinsemellan väldigt olika. Men de ger också en samstämmig bild av författarens våndor när det kommer till skrivandets villkor. Skrivandet som både när och tär själen. Skrivandet som upptar så mycket tid och ändå tycks tiden aldrig räcka till. Skrivandet som en plåga och en njutning.
Så jag fortsätter att skriva. Och jodå, även jag skriver dagbok. En dag kanske någon sitter och läser min dagbok och känner igen sig i en författares våndor för hundra år sedan.
Men dit är det tämligen långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar