Skogens poesi

Idag blåste starka höstvindar när jag sprang min mil i Sandskogen. Alla utom jag verkade söka skydd någon annanstans. Inga rådjur eller hjortar, inte en enda ekorre eller fågel syntes till. Till och med sniglarna hade dragit sig undan och lämnat stigen tom. Kvar låg löv, tallbarr och kottar.

Citrongula löv från asken, djupt blodröda asplöv, kanelbruna grankottar och mjuka drivor av tallbarr. Mystiska svampar på en stubbe. Mörkt grön mossa som vällde ut från skogen och kantade stigen. Vissnande ormbukar och en doft av - förlorad sommar.

Redan under förra löprundan började jag tänka på löven som bokstäver. Varje enskilt löv en bokstav. Löven på en kvist bildar ett ord eller kanske en hel mening. En gren full med kvistar bildar ett kapitel. Ett träd en hel roman. Den lilla aspen längs stigens kant en dikt. En större lönn bildar ett mäktigt epos över svunna somrar. En allé av ännu gröna ekar spelar sin egen höstsonat med toner bara de själva kan tyda och ord ingen ännu sjungit.

Hösten har så länge jag kan minnas varit min absoluta favoritårstid. Kanske är det trädens sång om sedan länge svunna daggdroppar på löv som förmultnat och bildat jord som jag tycker om att lyssna till? Eller kanske är det rönnens lysande klasar med sura bär och deras kärva poesi jag tycker om att läsa? Enbuskarnas sonetter i aspdungen där inga kor betat på generationer?

Jag fortsätter lyssna och samla in bokstäver. Och dikten jag börjat skriva tar form. Ännu diffus och lite luddig i kanterna, likt ett sönderblåst almlöv, men alltmer fast och levande. Löven faller och träden förbereder sig för frost och mörker. Orden flyttar in till mig och jag känner mig alltmer levande och redo att börja höstens stora utmaning - inledningen till romanen om Solveig.