Skrivandets ensamhet

En av många fördelar med att ha ett eget bibliotek hemma är att snabbt kunna plocka fram en bok när läslusten drabbar mig. Häromdagen när jag satt med en katt i knät så kunde jag sträcka ut handen och på armslängds avstånd dra ut en liten bok i rödbrunt klot med titeltryck i svart; Att skriva av Marguerite Duras utgiven av Ellerströms 2014 och i översättning av Kennet Klemets.

Boken innehåller fem kortare texter där just texten Att skriva är den jag tycker mest om, tillsammans med Den unge engelske pilotens död. Att skriva, franska originalets titel Écrire, är en personlig betraktelse över Duras eget skrivande och den ensamhet den innebar.

"Skrivandets ensamhet är en ensamhet utan vilken skrivandet inte uppstår, eller så smulas det sönder alldeles blodlöst av sökandet efter något mer att skriva" står att läsa på sidan 12. En mening som tycks innehålla skrivandets mödor i ett koncentrat jag nästan inte kan ta in.

Skrivandets ensamhet.

Vidare skriver Duras "att skriva var det enda som befolkade mitt liv och som gjorde det magiskt."

Det enda som befolkade mitt liv.

Som gjorde det magiskt.

Att skriva är i mångt och mycket en resa in i ensamhetens labyrinter. Att skriva är att våga se in i min egen själs allra mörkaste skrymslen.

Men att skriva är också en öppning. Ett vidgande av ensamheten. En vilja att dela med mig; att ge min berättelse till dig som läser.

Samtidigt kan jag inte bortse från skrivandets ensamhet, för som Duras skriver i sin text så går det kanske inte att skriva i något annat än just ensamhet. Ensamheten är både priset och sporren till att fortsätta skriva.

Och hur det nu än står till med ensamheten så fortsätter jag att skriva.

Att skriva.

Écrire.