Måndagstankar

Kanske har jag tagit ut semester i förväg för jag har inte skrivit ett ord på manuset på sex dagar. Funderat har jag gjort. Inspirerats av en låttext har jag blivit. Några dikter har jag läst. En mil har jag sprungit. Nätter har jag drömt.


Dagarna har passerat och mörkret blivit några minuter längre. Solveig går bredvid mig och när jag snart sätter mig framför manuset igen kommer hennes berättelse att fortsätta; hon har så många saker kvar att berätta och jag är en ivrig lyssnare.


Det känns på något vis lite konstigt att större delen av manuset är färdigt. Jag tycker arbetet har gått långsamt men för varje litet ord som blommat ut över sidan så har berättelsen växt fram till det den är idag. Och jag blir själv förvånad över att så mycket har hänt. Solveig har varit med om saker jag inte hade en aning om när vi först träffades. Hennes liv har inneburit mer mörker än jag anat. Hennes skratt har inte alltid förmått skingra sorgen hon bär på.


Solveig är på många sätt en gåta för mig, samtidigt som jag känner hennes innersta drömmar och hennes största rädsla så bär hon också på hemligheter jag inte tror att hon kommer att vilja berätta för mig.


Vi delar en historia och snart har vi kommit till dess slut.


Men inte riktigt än...