Kunde Solveig så kan jag!

Solveigs sommar känns långt bort när regnet sveper in i tunga byar och mörkret klänger sig fast vid allt som lever av ljus och värme.

Jag tycks dessutom ha kommit till en punkt i manuset som verkar vilja få mig att fatta några beslut som jag förstår är av stor betydelse för berättelsens fortsatta utveckling. Men åt vilket håll ska jag gå?

Den största frågan jag grunnar över är om det jag skrivit hittills bara skall betraktas som ett skelett till berättelsen och att allt annat nu återstår att fylla på med. Eller finns där redan ett hjärta, nerver och rentav en själ som bara behöver utvecklas och uppmuntras lite mer? Eller, för att uttrycka mig mindre anatomiskt, är berättelsen helt enkelt för kort och historien för tunn?

Att fundera över sådant när mörkret hotar att suga tag i allt som inte sitter fast förankrat är vanskligt. För med mörkret kommer också tvivlet på att jag någonsin kommer att få ihop berättelsen om Solveig och sommaren när hon själv slogs mot mörkret.

Fast det slår mig nu när jag sitter här och försöker mota bort tvivlet och mörkret att Solveig lyckades se ljus och hopp den där sommaren för så länge sedan när hösten började nafsa i hennes sista dagar. Och om hon förmådde se hoppet så skall också hoppet bli det som får lysa upp mitt mörker och mota bort tvivlet. Kunde Solveig så kan jag!