De senaste dagarna har jag fått ett fint omdöme på Instagram, en bokning till ett författarsamtal i en bokhandel och ett tjusigt brev skrivet på skrivmaskin.
Jag blir lika glad, överraskad och förlägen varje gång någon talar om att de läst min roman och att de tycker om den. (Ingen har sagt att de inte tycker om den; av hänsyn till mina nerver eller för att de talar sanning vet jag inte.) Senast en mycket fin läsning av en nyfunnen skrivarvän ute i den virtuella världen, en värld som också visade sig vara högst ickevirtuell när ett brev väntade i brevlådan igår, skrivet på tunt japanskt papper och med ett helt underbart kursivt typsnitt på skrivmaskin. 3 sidor!
Brev.
Bara ordet är fyllt av förhoppningar, vänskap, hemligheter, delade tankar, drömmar och filosofiska reflektioner. Att skriva brev är att blicka inåt samtidigt som brevet kan sparas i en byrålåda för framtiden och där avslöja sina hemligheter. Att skriva på skrivmaskin innebär dessutom att varje ord måste formuleras i tanken innan fingret trycker ned tangenterna, ja varje mening och nästföljande måste noga planeras för att undvika meningar som målar in sig själva i hopplöst oläsliga hörn. Att sedan frankera sitt brev och dagen därpå lägga det på lådan och veta att någon man tycker om snart kommer hem och upptäcker detta brev i sin brevlåda. Det om något är en av livets höjdpunkter, kanske bara överträffad av att själv få ett brev.
Och igår blev jag inbjuden till en bokhandel igen, på mycket nära håll denna gång. Så ni som bor i närheten av Borrby håll ögonen öppna.
Och på tal om Borrby. Idag stod jag bakom en gigant inom litteraturvärlden, jag var bokstavligen två huvuden kortare än denna långbenta och kavajförsedda författare. I kön på Klockarboden i Borrby och jag hade sådan lust att knacka honom i ryggen och säga: jag är också en författare. Men jag lät bli.
Kanske nästa gång. Om inte han knackar mig i ryggen först...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar