Ute blåser det rejält, kanske inte stormbyar, men tillräckligt för att trädens risslande ständigt påminner mig om dess rörelse. Varje litet löv kastas hit och dit av vinden, varje gren böjer sig knakande från sida till sida, stammen står stadigt men får spjärna emot med sina rötter. Det blåser så taket visslar, men i mitt huvud är det stiltje.
Jag vet inte vad det är med mig just nu. Jag vill inget hellre än att skriva och ändå blir det ingenting. Jag satte brevpapper i skrivmaskinen i eftermiddags och skrev i alla fall ett brev. Jag har svarat på några mail och nu sitter jag här med bloggen och försöker nästan krampaktigt att få några ord ur mig som inte ska kännas krystade.
Samtidigt som orden tycks ha fastnat någonstans så lever fantasin en frodig och högst inspirerande tillvaro på egen hand. Bara jag ser ut genom skrivrummets fönster klickar någonting inne i den där kroppsdelen som verkar besitta skrivandets konst och fantasin börjar röra på sig. Just nu är det en skördetröska som långsamt tar sig fram genom veteåkerns gulnade fält i ett stort dammoln som triggar igång barndomens minnesbilder. Saft i diskad sirapsflaska. Kvällen som blir alltmer kylig och fuktig när solen försvinner bakom skogens mörka trädtoppar. Det kliande dammet. Oljudet från tröskans motor och de vinande remmarna. Sädeskornen kärva och lite vassa i handflatan.
Och när jag lyfter blicken ut genom fönstret och ser skördetröskan försvinna i ett moln av damm inser jag att vinden mojnat. Måtte nu rörelsen flytta in i mitt inre och röra om bland mina ord så de börjar hitta ut igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar