På väg mot Smålands litteraturfestival i Jönköping i morgon blir det övernattning på Toftaholms herrgård utanför Vittaryd. Nu sitter jag vid gråmålat slagbord framför ett fönster med den andra av herrgårdens gula flyglar som utsikt. Och jag börjar tänka på Solveig.
Solveig som min nästa roman kretsar kring och som levde sitt korta liv på en herrgård inte helt olik den här. I rummet där jag sitter består taket av breda och av ålder mörknade plankor. Såg taket ut så på Hesslingby där Solveig bodde? Satt hon en eftermiddag i februari och tittade ut i den tilltagande skymningen innan middagens serverades? Var hennes eftermiddag lika grå som min?
Den grå och leriga grusplanen utanför mitt fönster vilar tyst mellan mossiga gräsmattor och kala och knotiga askträd. Gamla fruktträd och ett rött hus försvinner in i dimman mellan huvudbyggnaden och den ena av flyglarna. Två personer kommer gående över grusplanen, ser sig om och viker av bortåt brevlådorna. En parkerad bil bredvid en övergiven hästdroska under asken som kanske planterats som gårdens vårdträd. Steg från ovanvåningen och susande element.
Spår av liv. Spår av tid.
Tid att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar