Alltid på väg

Ja, alltid på väg mot sista kapitlet. Sista punkten. Sista ordet och sista ändringen. Och ändå vill jag aldrig bli klar…

Eller jo, det vill jag ju, men än så länge är manuset jag jobbar med just nu min trygga punkt i tillvaron dit jag alltid kan återvända utan att behöva förklara mig. Med ett enkelt handgrepp öppnar jag locket till datorn och så är jag där. I världen jag skapat och ännu skapar.

I helgen blev jag klar med första omarbetningen av manuset sedan jag fick tillbaka det från Författarcentrum och deras lektörstjänt. Nu läser jag manuset igen i sin nya form och försöker se om lektörens intentioner uppfyllts. Om jag lyckats göra de förändringar som hen trodde skulle lyfta historien ytterligare.

Så jag har försökt att mejsla ut, stryka, skriva helt nya kapitel, flytta om, förtydliga, lyfta fram historien och låta ordformuleringarna följa efter istället för tvärt om.

Jag läser och är just nu på kapitel 19 av 31 och jo, jag tycker nog att jag är en bra bit på väg. Kanske rentav en stor bit på väg. Nu fortsätter genomläsningen (och ändringarna, för det går inte att låta bli) och sedan tror jag att texten är redo att möta sin första läsare och dennes omdöme innan nästa omarbetning tar vid.

Och när blir detta klart månne? Tidsoptimist som jag är tänker jag mig ett förlagsfärdigt manus att skicka in i april. Okej maj då. I alla fall juni.

Alltid på väg…

Back on track

Ja, det känns verkligen så. Tillbaka i spåret efter en längre tids villovägar.

Men ibland händer saker i livet som får mitt skrivande att tillfälligt stanna upp. Som ett nytt jobb t.ex. Sedan drygt 4 veckor har jag bytt bibliotek och kommun och jobbar nu i Skurup. Fantastiskt roligt men dagarnas rytm jag varit van vid i 10 år förändrades plötsligt och jag måste hitta en ny. Nya tider, nya rutiner, nya människor och ny resväg.

Nu har jag snart hittat min egen nya rytm och då börjar också skrivandet att locka igen och de senaste dagarna har jag åter kunnat möta min text med en känsla av närvaro. Igår var jag dessutom med om något nästan magiskt; ett författarbesök där författaren uppvisade så många likheter med mitt sätt att tänka att det nästan var som att lyssna till mig själv.

Jag säger bara Therese Bohman - har ni inte läst hennes 3 romaner så gör det! Jag fick hennes senaste Aftonland signerad och den står på tur nu. Jag tänkte redan när jag läste hennes debutroman Den drunknade att den påminde om mina texter. Inte till innehållet och kanske inte språkligt heller, men på något djupare plan utan att jag kan sätta fingret på vad. Jag tänkte faktiskt för mig själv att om någon frågar mig om de kan få läsa något av mig, så kan jag svara: läs något av Therese Bohman så får du en känsla av hur jag skriver. Fast kanske är det bara jag som ser de likheterna. Jag som jobbat med texten så länge och känner alla små detaljer som döljer sig bakom och bortom orden i manuset.

Hur det nu är med den saken är väl svårt att avgöra innan min egen debutroman blir publicerad. Och ju snabbare jag jobbar med mitt manus, desto närmre i tid ligger dagen då telefonen ringer och någon presenterar sig från Förlag X. Fram till dess får jag fortsätta leta inspiration hos andra författarskap och fortsätta skriva min egen historia. Nu är jag på kapitel 22 och undrar över om det kapitlet behöver skrivas om helt, och kanske också kapitlen innan som jag trodde jag var klar med…

Innan jag börjar arbeta med de scenerna ska jag nog läsa lite först. I Aftonland förstås.

En tebutik i London del 2

Och så var den bara där. Tebutiken jag mindes från en resa för så många år sedan. Från ovanvåningen av en röd dubbeldeckare hann jag nätt och jämt uppfatta butiken men förstod ögonblickligen att det var butiken i min minnesbild.


Låg den på Oxford Street som jag trodde? Icke så. Och gatans riktiga namn har jag redan hunnit glömma.


Såg den ut som jag mindes den? Nej. Trots bussens hastighet hann jag uppfatta hur liten butiken faktiskt var, mycket mindre än mitt minne ville ha den till.


Faktiskt uppvisade den inte många likheter med minnesbilden överhuvudtaget och ändå såg jag direkt att det var just min butik.


Nu slåss de båda bilderna i mitt medvetande. Slåss om vem som egentligen har mest rätt - minnet eller verkligheten?


När jag skriver skapar jag egna och nya bilder som också de sjunker in i något slags minnesbild från skrivprocessen. Ofta när jag går tillbaka och läser ett stycke jag skrivit så har jag glömt detaljer och händelser men i samma stund som jag åter läser texten så minns jag allt. Samma sak med fotografier, filmer, musikstycken, målningar och andra redan fixerade minnen - minnet av fotografiet visar inte samma bild som när jag sitter med bilden framför mig, men i samma stund jag betraktar fotografiet så glider de båda bilderna in i varandra för att åter glida isär när jag vänder bort blicken. Eller kanske är det transparenta lager ovanpå varandra, eller spegelbilden och verkligheten den återger?

Kanske är det ett av många mysterier jag försöker komma åt i mitt skrivande. Att skriva fram minnesbilder ur det förflutna. Och vilken bild som är den sanna vet nog bara texten själv.

Och du som läser förstås!

En tebutik i London

Ibland tar livet en hastig sväng, hittar nya vägar och nya hörn att kika bakom. Mitt liv tog en sådan ny väg när jag för två veckor sedan fick ett nytt jobb och började detsamma förra veckan. Hjärnan har inte hunnit med riktigt och jag befinner mig mentalt på två olika arbetsplatser samtidigt.


Och utöver två bibliotek (för bibliotekarie är mitt yrke) i mitt huvud ryms här också alla andra platser och minnen från de 45 år jag levt. Häromkvällen drack jag en kopp te och doften tog mig med tillbaka till ett minne från en resa till London för flera år sedan. (Och nej, jag ska inte dra liknelser till en viss Madeleinekaka...) Doften fanns i min näsa och jag hade minnet nästan inom räckhåll, men lyckades inte nå ända fram. Jag såg en gata, förmodligen Oxford Street, och en tebutik jag nästan minns namnet på, men det var någonting mer som hela tiden drog sig undan.


Med tekoppen i handen lät jag doften hålla kvar minnesbilden som var alltför suddig för att låta sig betraktas såsom jag ville se den. Jag ville se alla detaljer - butikens interiör, minnas vilket ljus det var just den dagen när jag klev ut på gatan igen, åt vilket håll jag fortsatte promenaden.


Minnen är nyckfulla och vad vi minns är inte alltid överrensstämmande med sanning eller verklighet. Att då sätta mig ned vid mitt skrivbord och med ord nåla fast minnesbilden är mitt sätt att skapa minnen som inte glider undan. Med orden kan jag minnas butikens höga hyllor fulla med teburkar i svartmålad plåt, tekannor och shortbreads. Hur eftermiddagens sena solstrålar letade sig ned till trottoaren där en dubbeldeckare körde förbi. Hur jag vek av åt höger, korsade ett övergångsställe och gick in i ett stort varuhus. Tog rulltrapporna upp till avdelningen med böcker och papper och köpte en anteckningsbok i blått klot.


Eller så gjorde jag någonting helt annat, men nu är minnesbilden fastnålad här och jag känner mig inte lika vilsen längre.

Resten av landskapet går inte att förstå

Under två tillfällen och på två sinsemellan väldigt olika platser läste jag nu i veckan Vindskyffet - ett satiriskt poem av Danilo Kis utgiven på Rámus 2016. Första halvan på ett café tillsammans med en kanna te och en brownie med pecannötter. Andra halvan på en hamburgerrestaurang i sällskap av en mindre lyckad latte i pappmugg och en mystisk chokladmuffins serverad i ett plasttråg, alltsammans till de ljuva tonerna från en reklamradiokanal.

Jag kan inte säga att jag direkt uppskattade den senare läsmiljön men av nöden tvungen satt jag där en timme och läste ut boken. Boken i sig däremot var en ren njutning och jag antecknade flera rader som inspirerade till detta utkast till en dikt:

Sommarregnen börjar falla
men ibland faller en stjärna
Här regnar det ofta och dropparna
studsar på skogstjärnens yta
Stjärnornas skuggor darrar
i vattnets mörka spegling

Resten av landskapet går inte att förstå

Gott Nytt År!

Fem månader sedan jag startade min blog. Fem månader där mitt skrivande har hittat nya vägar mot målet; Debutromanen.

Jag har många önskningar och förhoppningar inför det nya året. Förutom rent allmänmänskliga önskningar om fred och medmänsklighet så har jag drömmar som jag hoppas ska bli verkliga 2017:

• En stor anslagstavla till skrivrummet.
• Nya tuschpennor med tunn spets.
• En stol där jag kan sitta bekvämt länge utan att behöva ta paus.
• En ny bokhylla som slukar alla papper, böcker och nummer av tidningen Skriva.

Och den största drömmen av alla. Att det där telefonsamtalet jag fantiserat om så många gånger äntligen kommer. Att en röst talar om att de vill ge ut mitt manus.

Jag jobbar på och vet att telefonsamtalet en dag kommer.

Daniel och Nicholas firar förresten Nyårsafton tillsammans i Daniels lilla lägenhet i Sala. Just nu tar de en promenad i Stadsparken med de vita små broarna som välver sig över mörka dammar. De stannar till på en liten holme, den där den gamla kvarnen ligger, och ser ut över vattnet där dimman stiger upp ur eftermiddagen och ritar deras drömmar med glänsande vattendroppar. Sedan passerar de musikpaviljongen där Daniel för så många somrar sedan satt i det ljumma sommarregnet med en vän som sedan länge försvunnit. Med Nicholas varma hand i sin kan han för första gången på tjugo år betrakta skulpturen framför paviljongen utan att börja gråta.

Innan de firar Nyårsafton tillsammans återstår för mig att skriva klart deras historia som de delar under november.

Och med ett glas halvtorr champagne på bordet bredvid mig önskar jag Er, mina fina läsare, ett riktigt Gott Nytt År!

Mina tre sekreterare

Julen har passerat och jag har låtit manuset vila sedan den 20:e december. Med en känsla av att arbetet går för långsamt och för fort på samma gång sätter jag mig med manuset i vårt bibliotek. En kopp Earl Grey och en rödpenna. Brasa i kaminen och alla mina tre sekreterare som sällskap. Solveig till vänster i bild, Gerda i mitten och Ester till höger.

Läser det jag skrivit så här långt. Låter pennan markera, stryker under och över ord. Solveig hoppar upp i knät. Läsningen blir lite besvärlig men nu kommer jag ingen vart så det är bara att fortsätta läsa och låta det röda tuschet bli min förlängda tanke på pappret.

Och det känns bra. Riktigt bra. Jag tycker att Daniel blivit mer tydlig. Att jag lyckats ge honom starkare konturer. En starkare röst i sin värld av skuggor, minnen och mörker. Jag tycker att den novembermånad som jag skildrar framträder med ett alldeles eget liv, en del av ett år som existerar där på papprets sidor men som inte är det 2016 där jag befinner mig rent kroppsligt.

Nu har jag lite kvar att läsa av det jag hunnit omarbeta så här långt och det blir en flygande start in till resten av Daniels värld.

Jag vet vad som kommer att hända och ändå är jag så nyfiken. För än så länge kan Daniel hitta på saker som jag inte planerat. Och även om jag har en rödpenna i högsta hugg så går inte vad som helst att bara stryka över.

Och med tre sekreterare som hjälper till blir arbetet så mycket roligare!