Julen har passerat och jag har låtit manuset vila sedan den 20:e december. Med en känsla av att arbetet går för långsamt och för fort på samma gång sätter jag mig med manuset i vårt bibliotek. En kopp Earl Grey och en rödpenna. Brasa i kaminen och alla mina tre sekreterare som sällskap. Solveig till vänster i bild, Gerda i mitten och Ester till höger.
Läser det jag skrivit så här långt. Låter pennan markera, stryker under och över ord. Solveig hoppar upp i knät. Läsningen blir lite besvärlig men nu kommer jag ingen vart så det är bara att fortsätta läsa och låta det röda tuschet bli min förlängda tanke på pappret.
Och det känns bra. Riktigt bra. Jag tycker att Daniel blivit mer tydlig. Att jag lyckats ge honom starkare konturer. En starkare röst i sin värld av skuggor, minnen och mörker. Jag tycker att den novembermånad som jag skildrar framträder med ett alldeles eget liv, en del av ett år som existerar där på papprets sidor men som inte är det 2016 där jag befinner mig rent kroppsligt.
Nu har jag lite kvar att läsa av det jag hunnit omarbeta så här långt och det blir en flygande start in till resten av Daniels värld.
Jag vet vad som kommer att hända och ändå är jag så nyfiken. För än så länge kan Daniel hitta på saker som jag inte planerat. Och även om jag har en rödpenna i högsta hugg så går inte vad som helst att bara stryka över.
Och med tre sekreterare som hjälper till blir arbetet så mycket roligare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar