Och vart tog hösten vägen???

Vad finns att skriva om året som gått? Jag tror jag lämnar det därhän och blickar framåt istället.

Efter en månad, eller kanske lite mer, av mer eller mindre ofrivillig skrivsemester så hoppas jag nu komma igång igen. Det har varit skönt att inte skriva, att inte behöva kritisera mina egna ord eller tvivla på min förmåga. Men det har också varit tomt utan skrivandet, något saknas när jag inte skriver. Jag har tänkt på Klara, drömt om Klara, läst om andra Klara, mött Klara på gatan. Hon finns överallt och viskar till mig att hon vill berätta sin historia.

Och Klara är inte någon man säger emot.

Hon står inför död, flykt och försoning. Just nu är hon rädd; det finns sidor av en själv som man helst inte vill se och Klara har just upptäckt en sådan. Än så länge står hon inför större prövningar än hon kanske trott. Samtidigt växer minnet av en omkullvält cykel och ringen av människorna omkring den. En cirkel av människor, en mur runt cykeln med ett ännu snurrande framhjul där den ligger på kullerstenen. Men om Klara lyfter blicken från boken och ser ut över trädkronorna bleknar minnesbilderna bort. När hon lagar béchamelsås till middagens torsk tänker hon nästan inte alls på cykeln. När radion sprakar i skymningen kan hon le åt ett barndomsminne.

Men bara ibland kan hon tänka på Isac utan att gråta.

Två septemberdagar

En helt vanlig måndag och tisdag, och samtidigt två dagar att minnas lite extra.

Måndagar är min skrivdag, och igår skickade jag mitt manus till redaktören för genomläsning nummer 2. Inte helt utan fjärilar i magen. Ett mail till Sveriges författarförbund, ett inlägg på instagram och ett brev till mormor på en något trilskande skrivmaskin innan jag tog kväll och nattade mina höns.

Idag skickade jag in en stipendieansökan, sålde en bok, åt fantastisk lunch på Rikstolvans krog i Järrestad (Tiramisun gav mig paltkoma men det var den värd!), deltog i zoommöte på Författarcentrum Syd och insåg att jag nog inte ska öppna en webshop i alla fall, och som finfin avslutning på dagen hittade jag Författaren i brevlådan, en tidskrift för författare och översättare.

Två septemberdagar att minnas.

Nu äter en av kattterna, Isak, tonfisk på benporslin uppe hos mig i skrivrummet. Vi funderar över Clara och hennes liv och drömmar. Det är spännande att befinna sig mellan två starka människor; Solveig och Clara som inte känner varandra, men som faktiskt skulle gjort det om inte olyckan varit framme. Nu får de leva i varsin roman istället. Om de inte träffas förstås... I en roman kan ju vad som helst hända!

Och så har sommaren flytt

Min tid här på bloggen har tyvärr varit alldeles frånvarande. Men jag har inte varit sysslolös vill jag bara berätta. Jag sitter just och för in de sista ändringarna i manuset innan det ska in till min redaktör. Jag började arbetet i juli och är alltså färdig nu, med första omgången vill säga.

Jag försöker att läsa mitt eget manus med nya ögon, men ack så svårt det är. Kloka synpunkter från redaktören har ändå gjort att jag ser annorlunda på texten nu än innan. Jag tror jag har berättat för er att jag skriver om en person som funnits i verkligheten, och det kan skapa problem för mig som författare. Jag vill så gärna berätta om allt jag vet; alla detaljer, alla namn, platser och händelser som Solveig går igenom. Men det är inte alltid en berättelse blir bäst på det viset. Jag har visserligen redan fått fantisera en hel del kring sanningen för att texten skall bli en roman och inte några papper till framtida släktforskare, men jag har insett att jag behöver skala av många detaljer och händelser som inte tillför historien något.

Så det är just det jag har ägnat sommaren och inledningen av hösten till. Jag har strukit släktingar som inte tillför historien något mer än sitt namn. Jag har tonat ner vissa mystiska föraningar. Jag har torkat upp dimma, svept bort mörka moln och låtit pelargonerna vara tysta. Allt behöver inte sägas i en roman, även om den är inspirerad av en verklig person av kött och blod. Jag har helt enkelt förstått att jag skriver just en ROMAN, och i en roman lyder jag som författare under andra regler än om jag skriver en biografi.

Vi får se om jag lyckats för snart är jag färdig med första genomskrivningen och jag får invänta nya synpunkter från redaktören.

Nya tag

Semestern är till ända och min första skrivdag på en månad är precis avklarad. Lite ringrostig men det var förvånansvärt lätt att komma in i berättelsen igen.

Idag började jag med omarbetningarna efter redaktörsläsningen och har strukit stora delar av första kapitlet, skrivit till nytt och flyttat kapitel två till plats fyra i romanens inre ordning samt strukit ett kapitel och epilogen. Mycket är kvar att göra men första dagen började bra och nu hoppas jag kunna sätta mig en liten stund varje kväll efter biblioteksjobbet och skriva en mening eller två.

Det är så roligt att få tillbringa tiden med Solveig igen. En vän som gått vid min sida i flera år men som fått vänta i kulisserna ett tag när jag började på nya manuset. Nu får istället Clara ge sig till tåls, och jag hoppas hon har ro att stanna kvar där hon befinner sig just nu trots att platsen och tiden är mörk och kall. Jag ska försöka skriva fram dig i ljuset så snart jag hinner Clara!

Inte bara romanskrivande

Idag har jag haft en sådan där dag när jag undrat om det någonsin blir en bok till. När tiden gått åt till allt annat än arbetet med nya manuset. Och samtidigt är det just det jag gjort hela dagen, arbetat med nya manuset, på långa och slingriga vägar.

Jag har skrivit två brev. Och att skriva brev vässar min penna, även om det i mitt fall rör sig om en skrivmaskin. Till breven alltså, romanen skriver jag på datorn. Det är något med att skriva på skrivmaskin som väcker språket. Något omedelbart, orden förflyttas direkt från tanken via fingrarna till pappret. I datorn upplever jag att skrivandet blir mer veligt, allt går att ändra och skriva om efter att tanken lämnat huvudet.

Jag fick ett brev. Fröjden att öppna och läsa. Det vackra pappret. En handstil som väcker avundsjuka och skrivlust.

Jag har läst. En ny bok om skrivande och författarlivet (Tag och skriv! Fjorton författare om sitt skrivande, Natur & Kultur, 2020) som ger både igenkänning och väcker nyfikenheten att upptäcka och utforska skrivandet.

Och jag har kommit till en ny fas i manuset som ges ut nästa år. Stunden då det är dags att börja omarbeta efter min fantastiska redaktörs läsning av manuset. Så nu får Solveig kliva fram igen. Jag undrar om jag orkar med två så starka kvinnor som Solveig och Klara samtidigt. Vi får se hur jag lägger upp arbetet nu i sommar.

Och så har jag sått skärbönor, promenerat nedåt Mälarhusen mellan vajande rågfält, ätit en enkel lunch i trädgården, pratat med katterna och sett en film. En riktigt bra författardag alltså!

Att skriva om någons smärta

Idag har jag börjat på romanens andra del. Huvudpersonen, Klara, har börjat ett nytt liv i ett annat land. Hon har lämnat sin kärlek bakom sig av anledningar jag inte kan berätta för er riktigt ännu. Hon har flytt på ett tåg genom natten, över mörka vatten och till slut nått sitt mål. Men det går inte som hon tänkt sig.

Idag har jag med mina ord tvingat Klara att genomgå en händelse som får katastrofala följder för henne själv men också för personer i hennes omgivning. Hon vet det inte ännu men händelsen kommer om några år att utlösa mer våld.

Det gjorde ont att skriva idag. Alla ord är inte goda och varma och ibland måste smärtsamma saker inträffa. Jag är nöjd med dagens resultat i skrivrummet, två A4, men dagens arbete efterlämnar en bitter eftersmak i mitt författarhjärta.

Nu väntar fler stunder av mörker för Klara och jag hoppas innerligen att vi båda klarar av resan vi måste göra. Resan in i natten, resan in i ensamhetens plågor och en tillsynes ändlös vinter.

Kanske är det tur att jag skriver detta nu när det är sommar? Att romanens inneboende mörker får växa när ljuset omkring mig är som starkast och midsommarsolståndet väntar runt hörnet?

Inte duggar de tätt...

Nej, inte har de duggat tätt på sista tiden, inläggen på bloggen. Jag får skylla på våren, trädgården och ljuset som lockar utanför skrivrummet. Men idag duggar det, inte regn men inspiration!

Jag skriver ju på mitt nya manus sedan en tid tillbaka och det har gått ganska långsamt. Visserligen framåt, men ack så långsamt. Idag blev jag äntligen klar med sista kapitlet i romanens första del, så nu återstår endast fyra delar, 28 kapitel och 200.000 tecken inklusive blanksteg innan romanen är färdig. Vi får väl se om jag blir klar på denna sidan årsskiftet eller om jag sitter här i juni 2021 och skriver på samma manus fortfarande...

Idag har jag och Klara åkt tåg. I regn. Och mörker. Vi kom fram våta och kalla och osäkra över vårt uppdrag. Men ett bortkastat äpple och ett mynt fick oss att ta ut riktningen på nytt med målet i sikte. Mer än så avslöjar vi inte idag, även om just den här dagen har varit den vidrigaste hittills  i Klaras nittonåriga liv.

Nu laddar vi för nästa del, en del när promenader blir viktiga för Klaras utveckling. I rörelsen finns tanken.

Och med det sagt tar även jag en promenad nu, i eftermiddagssolens värme mellan överblommade rapsfält och röd vallmo i dikeskanten. Då tänker jag som allra bäst!